Levande församlingar med Andens kraft är Sveriges hopp

Världens pingstvänner har denna vecka, lagom inför pingsthelgen, varit samlade till Världspingst­konferens i Helsingfors. Medvetenheten är nog större än någonsin om behovet av den helige Andes kraft för att kunna möta det andliga sökande som är synligt just nu. Vi hör om samlingar fyllda av gudsnärvaro runt om i landet, men också om hur evangeliet delas på gator och torg.

I modern tid har behovet av den helige Ande och Andens dop fått en renässans under 1900-talet, inte minst efter den stora andeutgjutelsen på Azusa street 1906. Men det finns även tidigare exempel på starka utgjutelser. 

Ett sådant ägde rum 1831 i London (läs gärna mer här). Ett annat exempel är den kände evangelisten D L Moody, som redan i slutet av 1800-talet blev fylld av Anden åratal efter sin omvändelse. Han beskriver andedopet som en omtumlande erfarenhet av Guds kärlek, och när han predikade igen var det samma predikningar som tidigare – inga nya sanningar – men nu kom hundratals människor till tro. 

Han sade vidare att han inte skulle vilja återgå till där han befann sig före den upplevelsen, om någon så hade gett honom hela världen som gåva.

Oavsett om vi kallar det ”dop i Anden” eller att ”bli fylld av Anden” så är poängen densamma: Vi behöver Andens kraft för tjänst. Vi behöver Andens kraft för att tillbe Gud. Det är ingen slump att de som blir döpta i Ande brister ut i lovprisning. Vi behöver Andens kraft för att bygga upp Kristi kropp, för att kunna undervisa, för vishet, uppen­barelse och gästfrihet. Vi behöver Andens kraft för att möta en behövande värld.

Ju närmare vi lever världens behov, desto mer är vi i desperat behov av kraften för att kunna tjäna i hans namn. Detta borde vara en själv­klarhet för oss evangelikaler, då vi förstår hur viktigt det är att världen får höra de goda nyheterna.

Lewi Pethrus, den naturlige ledaren för den unga svenska pingst­väckelsen, skriver om hur han som 15-åring, runt sekel­skiftet, arbetade på skofabriken i Väners­borg, och där insåg sitt djupa behov av Andens kraft för att orka dela sin tro med rumskamrater och övriga arbetare. Han hörde första gången undervisning om Andens dop i Frälsnings­armén, men hans älskade pastor i baptist­församlingen sade till honom att det inte fanns mer att få. Några år senare tog Pethrus emot Andedopet.

Den kristna kyrkan står i tacksam­hetsskuld till de tidiga pingstvän­nerna, som frimodigt vittnade om denna erfarenhet trots hårt motstånd och hån.

När den svenskkyrklige prästen Carl-Erik Sahlberg, under sin tjänste­period i Jämtland, tog emot andedopet sade han att han fick en ”ny bibel” och en ”ny djävul”. Insikten om den andliga kampen motiverade honom att söka Andens kraft under verksamhets­tiden i S:ta Clara kyrka, och han sade ofta: ”Det finns mer att få!”

Men tungotalet då? Nya testamentet verkar antyda tre möjliga funk­tioner för tungotalets gåva. För det första kan det ha en funktion på missionsfältet. I Apostla­gärningarna står det att de fick kraft att tala Guds ord på språk de inte själva förstod, men andra gjorde det. För det andra talar Paulus om tungotal som ett språk som hjälper dig i bönen. Och för det tredje, ett budskap som framförs i tungor och åtföljs av uttolkning.

Levande församlingar med mirakulösa inslag är Sveriges hopp. Därför bör Andens liv och kraft prioriteras.