Samhället begår övergrepp mot våra barn och unga

Barn ska må bra i Sverige, barn ska skyddas mot våld och övergrepp. Det har varit samhällets målsättning under lång tid. För att uppnå det har ett allt starkare grepp tagits om familjerna och barnens tillvaro: föräldrar ska kontrolleras och styras, och deras förmåga att ta hand om och skydda sina barn har underkänts.

Men nu, när föräldramakten är bruten, tycks vi i stället ha hamnat i en situation där barn utsätts för statligt kontrollerade övergrepp, i form av förvriden och skadlig indoktrinering.

Varje vuxen vet, av egen erfarenhet, att barns funderingar kring sexualitetens mysterium är en ömtålig process, en väg till känslomässig mognad, som kräver kloka svar och en försiktig ledning. De flesta föräldrar försöker hjälpa sina barn på den vägen.

Tidigare generationers barn möttes kanske av alltför stor tystnad, fick alltför få och otydliga svar på sina frågor. Dagens barn däremot möter en påträngande sexualitet som de har svårt att hantera överallt i sin omgivning; på nätet, i populärkulturen och i medier. Signalerna är starka: sexualiteten är självisk, utnyttjande, tillfällig, en förbrukningsvara som i nästa stund slängs på soptippen.

Det är en påverkan som det är svårt att freda sig ifrån, för både vuxna och barn. Den sätter också tydliga spår i form av rotlöshet, relationsproblem och psykiska problem.

Men att samhället aktivt skulle utsätta dessa våra minsta för mentala sexuella övergrepp från tidig ålder hade de flesta ändå inte kunnat föreställa sig. Så tycks nu dock ske i stor och organiserad skala. Och med samhällets medgivande. Förskolebarn ska uppfostras i en könsneutral anda, där det för barn naturliga konceptet ”mamma, pappa, barn” ska ifrågasättas.

Och inte nog med det: den sexualundervisning som barn utsätts för är, som framgår av gårdens nyhetstext, av ett slag som de flesta vuxna skulle uppleva som obehaglig. För ett barn kan en sådan information bli traumatisk.

I en interpellationsdebatt i riksdagen häromdagen visade skolminister Anna Ekström att hon helt saknar insikt i barns tanke- och känslovärld. I stället för att ge beskedet att barn ska skyddas från grov och skadlig påverkan, hyllade hon de aktivister som nu tagit på sig uppdraget att indoktrinera våra barn och påverka dem på ett sätt som riskerar att försvåra deras självförståelse och utveckling till ansvarstagande och mogna vuxna.

Extremaktivister har tagit sig in i lagstiftning, förskola, skola, universitet och myndighetsutövning. Någonstans finns en brytpunkt, där detta föder en motreaktion – som kan bli kraftig. Inser inte våra makthavare det?