Robotsex leder till en mänsklig tragedi

Vad är den viktigaste egenskapen som skiljer människan från djuren? Kanske är det vår förmåga att relatera till och kommunicera med en annan person. Inte minst gäller detta på kärlekens område. Många vigsellöften uttrycker en överlåtelse att älska i nöd och lust, att dela glädje och sorg, att lyssna till och stödja varandra. Om den dimensionen saknas i kärleken blir inget kvar utöver det djuriska, eller ska vi hellre säga: maskinella. 

I lördags publicerade Svenska Dagbladet en artikel av den lesbiska författaren Lyra Koli om varför vi bör vara oroliga inför trenden med alltmer människolika sexrobotar – maskiner framställda med en enda uppgift: att tillfredsställa köparen sexuellt. Glöm tidigare decenniers Uppblåsbara Barbara i mjukplast; 2010-talet erbjuder robotar som kan ”tala”, visa ”känslor” och uppnå sexuell ”upphetsning”. Citattecknen är valda med avsikt. Hur människoliknande uttryck dessa kvinnoliknande maskiner än kan ge, är och förblir de maskiner. Att ersätta mänsklig gemenskap med en själlös docka resulterar i den sorgligaste formen av ensamhet. Det som till det yttre liknar den intimaste formen av mänsklig närhet blir i realiteten till tragik.  

Det finns flera invändningar mot dessa robotar, och kritiken bygger inte på prydhet. I synnerhet inte för Lyra Koli som själv hyllar Prideveckan. Visst finns det drag av samma reduktionistiska människosyn även i Priderörelsen, där relation och överlåtelse får ge vika för det radikala gränsöverskridandet mot sexuella och relationella normer. Men i robotarnas värld tas avhumaniseringen ytterligare ett steg.