Reaktionerna på Paludan illustrerar värderingsglapp

När jag satt på en parkbänk i Stadsparken i Borås ett par timmar innan Rasmus Paludan skulle dyka upp fick jag order av tre storväxta poliser att lämna området.

Då hade redan kravallstaket börjat sättas upp för att spärra av parken, och åt vilket håll jag än tittade var det poliser, polisbilar, civilklädda poliser och dialogpoliser, och ovanför oss hovrade en polishelikopter.

När jag, vänligt men bestämt, visades därifrån nämndes polislagen paragraf 24 flera gånger. Där står det ungefär att ordningsmakten har rätt att förbjuda tillträde till ett visst område om det finns risk för allvarliga störningar. Med tanke på påskupploppen är det lätt att förstå polisens åtgärder.

– Jag riskerar faktiskt mitt liv här, som en av poliserna påpekade.

När Paludan väl dök upp började han prata i sin megafon om hur mycket han ogillar islam. Snart blev det dock omöjligt att höra honom eftersom han överröstades av en ganska stor folkmassa, enligt polisen minst 500 personer, som svor och ropade diverse mer eller mindre kreativa nedsättande beskrivningar mot den provokative dansken.

Ett rop ekade återkommande från flera grupper i folksamlingen: ”Allahu Akbar.”

När Koranen väl brändes hördes starka skrik från vissa, någon hytte med sina skor, långfingrar sträcktes i luften och till sist valde några att hoppa ner i Viskan och simma över till sidan där Paludan stod. Innan polisen hann omhänderta dem kastades ett svart föremål på Paludan, oklart vad för något.

Efter det gick dansken och tog på sig en hjälm, sedan fortsatte han att elda Koranen.

I folkmassan fanns också några unga män med invandrarbakgrund som gjorde ett stort jobb med att lugna ner stämningen och som påminde de närvarande om att inte ge Paludan det han söker, nämligen uppmärksamhet och våldsyttringar. På plats fanns också representanter från kommunen och kyrkor för att försöka svalka de hetaste känslorna.

Samtidigt var det många som i aggressivt tonläge konfronterade närvarande poliser med frågor om hur i hela världen man kan skydda en person som kränker någons religion.

Det här synsättet är, av de senaste veckornas reaktioner att döma, utbrett i vissa grupper och tyder på en djup okunskap i synen på demokrati och yttrandefrihet.

Här finns ett värderingsglapp som behöver täppas till. I Sverige har även den som man uppfattar som dum och hatisk rätt att manifestera sina åsikter, inom lagens gränser. Det gäller alla, annars gäller det snart ingen. 

Eller som journalisten Sofie Löwenmark så klokt uttrycker det på Twitter om vår tids provokatörer:

”Om vi bara tagit pennorna och penslarna från Vilks. Om vi bara förbjuder Paludan. Om vi bara hänger ner ett foto av Elisabeth Wallin. Om bara Paty inte visat karikatyren, och om bara Theo van Gogh inte gjort filmen. Om Charlie Hebdo inte. Om Rushdie inte bara. Om bara ingen. Aldrig.”

Rätten att uttrycka kontroversiella åsikter innebär också att man har rätt att bemöta dessa. Det ska dock ske med ord, inte gatstenar.