Opinion
Provokativ konst passar illa i kyrkorummet
I alla dessa delvis motsägelsefulla utmaningar framstår det som extra provocerande att på helig plats åter vilja offentliggöra en tavla som upplevs både heretisk och kränkande för bekännande kristna.
Diskussionen har åter väckts om tavlan ”Paradiset” som efter hård kritik togs ner från platsen bredvid altartavlan i S:t Pauli kyrka i Malmö 2019. Nu anser kyrkoherden och en annan präst inför Malmö Pride samt i Kyrkans tidning att det är dags för ”försoning” och att tavlan åter borde hängas upp i kyrkorummet. Deras utspel väcker följdfrågor – framför allt om syftet med en kyrkolokal.
Tavlan ”Paradiset” är skapad av Elisabeth Ohlson, kvinnan bakom utställningen Ecce Homo, och beskriver en drastisk homoerotisk omtolkning av berättelsen om Edens lustgård. Debatten förra gången rörde sig främst på ett abstrakt teologiskt plan och graden av gnosticism i tavlans budskap. Även de båda prästernas nya text kretsar mycket kring ledord som öppenhet, konstteori och befrielseteologi. Men den verkliga konfliktfrågan är naturligtvis vad konstnärens syfte är med tavlan, och hur väl detta rimmar med kyrkorummets natur.
Ordet ”kyrka” kommer från grekiskan och betyder ”det som hör Herren till”. En sådan lokal byggs med ett huvudsyfte: att tillbe Herren i gudstjänst. Syftet med Elisabeth Ohlsons tavla är uppenbart att provocera och bryta mot skapelseberättelsens skildring av Guds goda skapelse, mänskligheten i form av man och kvinna, och ormens försök att fresta människan att bryta mot Guds bud.
Visst finns det altartavlor som gör kreativa omtolkningar av bibliska berättelser, men målet med själva konstformen är alltid att frammana gudstjänstbesökarens tillbedjan, och en altartavla kan därför aldrig innehålla inslag som direkt motsäger Bibelns budskap.
I den nu omtalade tavlan är själva poängen däremot att radikalt förändra samtliga huvudaktörers roller i skapelseberättelsen. På så sätt fullgör den sitt syfte att utmana Bibelns budskap, men det gör självfallet också att ett sådant verk inte passar i en gudstjänstfirande församling.
Den här sortens opinionsbildning väcker även andra följdfrågor, givet dagsläget. I Sverige, och inte minst Malmö, finns en rad särskilt utsatta områden där det är nästan omöjligt för polisen att utföra lag och ordning. Polisens studier visar att radikal islamism utgör en central del i denna problematik, samtidigt som starka krav nu riktas mot Sverige att förbjuda uttryck som kan anses kränka islam.
I alla dessa delvis motsägelsefulla utmaningar framstår det som extra provocerande att på helig plats åter vilja offentliggöra en tavla som upplevs både heretisk och kränkande för bekännande kristna. Att ledande röster i Svenska kyrkan i Malmö nu vill driva en sådan fråga är omoget, och bör vänligt men resolut avvisas.
