Polariseringen får näring
av dubbla måttstockar

Det talas mycket om polariseringen i den offentliga debatten. I sakens natur ligger också (oavsett sakfråga) att båda sidor pekar ut den andra som det stora problemet. Men det finns en mer objektiv dimension av vår tids ideologiska konflikter, som ingen som vill minska polariseringen kan bortse ifrån. 

Nämligen de dubbla måttstockarna.

Det är ett etablerat faktum att en vänsterliberal världsbild – och därmed också en vänsterliberal analys av de frågor som diskuteras i offentligheten – som tenderar att uppfattas som ”mitt på vägen-positionen” i dagens Sverige. Som Susanna Birgersson nyligen uttryckte det i en ledare i Göteborgs­Posten:

”Alla som hyser klassiskt borgerliga åsikter upplever av och till att just dessa är de avvikande åsikterna. Vrider man på P1-morgon eller tittar på Aktuellt på kvällen, kommer de kritiska intervju­frågorna i stort sett alltid från en mitten/vänster- eller ren vänster­position. De politiska åsikter som uttrycks från den så kallade folkkyrka jag fortfarande är medlem i, är alltid i linje med uppfattningarna hos partier till vänster om mitten. När forskare och universitets­lärare samlar sig i upprop om olika saker, är det mestadels vänster­åsikterna som uttrycks. Det betyder naturligtvis inte att alla universitets­lärare är vänster, men att de som ropar högst ofta är det.”

Detta leder till att markeringar som görs utifrån en annan politisk hemvist än den vänster­liberala tenderar att avfärdas som avvikande eller till och med extrema. Och det är här som de dubbla mått­stockarna visar sig: för det är sällan, och ofta högst motvilligt, som motsvarande markeringar görs om andra sidan av spektrumet.

Exemplen kan mångfaldigas, men ett aktuellt sådant kan vara den i dag så heta debatten om antisemitism. Jag kan inte ens räkna alla de gånger då jag har blivit varnad för höger­nationalistiska grupper och deras judehat. Samtidigt kan jag inte minnas att jag fram till för några år sedan hade hört en enda varning för motsvarande – och betydligt mer omfattande – antisemitism inom olika invandrar­grupper.

Och det här mönstret är inte bara sant om den sekulära debatten. Just nu pågår vad som kan beskrivas som en brunsmetning av delar av den svenska frikyrklig­heten. Ett av tillhyggena i kampanjen är den så kallade Seven Mountains-ideologin. Alltså tanken (som från början formulerades av evangelikala ledare som Loren Cunningham, Bill Bright och Francis Schaeffer) att samhället är uppbyggt av olika sfärer eller ”berg” som vi som kristna har skäl både att be för och att söka inflytande över.

Det är ingen tvekan om att det finns grupper som driver denna tanke för långt, och försöker driva igenom övertygelser som mer hör hemma i kyrkans värld än i det gemensamma samhällsbygget. Men detta är ändå en stilla västanfläkt jämfört med det systematiska övertagande av våra institutioner som under lång tid har genomförts av 68-generationens vänster­aktivister.

Min poäng är inte att man självklart måste stå på ena eller andra sidan av dessa och liknande frågor. Men en offentlig debatt som bara lyfter fram den ena sidan av myntet är dömd att bidra till fortsatt polarisering. Framför allt är den oärlig och visar på ett besvärande ointresse för frågornas ursprungliga kontext.