Nervös terrorist eller plågad människa?

En vecka efter bombdådet på Bryggargatan i Stockholm darrar Sverige fortfarande i sina grundvalar. Det är ännu inte utrett varför dådet skedde just i denna undanskymda gränd, och inte på Centralstationen, mitt bland strosande julshoppare eller i trängseln inne på Åhléns. Man utgår från att sprängningen var ett misstag av en orutinerad, nervös terrorist. Eller kanske inte?
Det faktum att så pass många självmordsbombare i avgörande stund inte spränger sig själva mitt i folkmassor utan gör det lite mer avsides, har förbryllat många betraktare. I amerikanska The Boston Globe den 5 december, alltså några dagar före dådet i Stockholm, skriver redaktören Paul Kix om forskare som tittat närmare på fenomenet.
Han hänvisar bland annat till Brian Williams, professor i islamska studier vid University of Massachusetts Dartmouth, som en dag 2005 såg in i spillrorna efter ett populärt kafé i Kabul. Självmordsbombaren Quari Sami hade dagen innan, till tänderna laddad med sprängmedel, gått rakt igenom det fullsatta kaféet, låst in sig på toaletten och där detonerat bomben. Förlusterna i människoliv, som kunde ha blivit enorma, begränsades därmed rejält.
Vid efterforskningar visade det sig att Sami varit en enstöring, en plågad människa som dagligen ätit antidepressiva medel. Brian Williams drar slutsatsen att Sami inte så mycket sökte martyrskapet som just bara ett slut på livet.

Flera israeliska forskare som studerat fenomenet är inne på samma spår. Efter studier av palestinska terrorbombare, som hindrats strax före sin planerade gärning, konstaterar forskarna att 40 procent av självmordsbombarna visade suicidala tendenser; 13 procent hade redan försökt begå icke terrorrelaterade självmord. De var ofta bankrutt, nyligen frånskilda eller med en hälsa i snabbt förfall.
Forskarna lyfter också fram det välbekanta faktum att de som rekryterar nya självmordsbombare inte så mycket letar efter "bad guys" som efter "sad guys", med livskriser och existentiella funderingar i bagaget. En liknande beskrivning av självmordsbombaren gör även terrorexperten Magnus Ranstorp i Svenska Dagbladet den 16 december.
Forskarnas teorier är ingalunda oomstridda, och som motargument anges bland annat att forskningsunderlaget är för litet. Ändå är deras teser värda att ta på allvar. För om vi ser självmordsbombarna inte så mycket som hjärntvättade religiösa fanatiker utan mer som människor vars problematik faktiskt går att begripa sig på – då förändras också vår bild av dem och därmed kampen mot terrorismen.
En depressiv, självmordsbenägen person vill i många fall inte egentligen sluta sitt liv, utan vill få slut på den livssmärta och existentiella ångest som plågar honom. För en sådan människa finns det andra utvägar än självmord, det talar inte minst det kristna budskapet om.

I länder där terrorismen gror och där evangelisation är förenad med livsfara, är exempelvis kristna radio- och tv-stationers program effektiv och förbluffande framgångsrik medicin mot förtryckta människors växande vanmakt och frustration. Och kärnan i det budskapet, som kan befria såväl publikaner som fariséer, svenskar som saudier, depressiva självmordsbombare som ytliga hedonister, är just detta:
"Det är en som har dött i stället för dig,
Fastän skyldig du friheten fick."Maria Andersson
ledarsidan@varldenidag.se