Masskjutningen i Kanada bör leda till eftertanke i transfrågan

Ännu en tragisk masskjutning har skett i veckan. Dådet i Kanada i tisdags stämde på flera sätt in på ”standard­förloppet”: Ung man med svår psykisk ohälsa och tillgång till vapen faller ner i djupaste mörker, släpper loss sina aggressioner på sin gamla skola, och avslutar allt med att ta sitt eget liv. Men utöver detta rymmer fallet fler sorgliga dimensioner än vanligt. En dubbel tragik samman­fattades i de miss­visande ord som först gick ut om mördaren: en kvinna i klänning.

Könsdysfori och transsexualitet har funnits länge som psykiatriska diagnoser. Med en ideologiserad vård­apparat, kombinerad med en stark kulturell våg, sociala medier och en illa skött politisk debatt har hanteringen av transfrågan det senaste decenniet skapat problem, även bortom det psykiska lidandet hos de aktuella patienterna. Med ett mognare förhållnings­sätt i ord och gärning kunde flera tragedier ha undvikits. Kanske även veckans döds­skjutning i Kanada.

Det finns alltid en kombination av orsaker till att en person väljer den här sortens gruvliga utgång ur livet. En faktor som åter­kommande nämns i debatten är tillgången till vapen som kan brukas till massmord. Den frågan är viktig, men är bara en av pusslets bitar. Trans­dimensionen är inte heller den enda förklaringen. Men den har på sistone förekommit i så många allvarliga våldsbrott att den inte längre kan ignoreras.

Den 18-årige kanadensiske pojken som ville vara en flicka är bara en i raden av omtalade fall. Även i mordet på Charlie Kirk uppgavs transfrågan ha varit ett centralt motiv hos mördaren som hade en romantisk relation till en transperson. Och här i Sverige avslutades i veckan den rätts­psykiatriska under­sökningen av den unge mördare som kallar sig Vilma. Därtill kommer den livstids­dömde mördaren som bytt juridiskt kön och flyttats till ett kvinno­fängelse. 

Dessa fall i Sverige har väckt omfattande debatt och tvingat framför allt Moderaterna till reträtt. Flera länder har på senare tid också sett en tillnyktring i transdebatten. Ett sådant uppvaknande har dock saknats i Kanada, som länge präglats av en ultraliberal politik, där premiär­minister Trudeau ifjol ersattes av Mark Carney, vars ena barn för övrigt identifierar sig som trans. Alltför länge har högrisk­situationer kopplade till könsdysfori sopats under mattan av ideologiska skäl. Det får rimligen vara slut med det nu.

Psykvården är väl medvetna om att det finns personer med så allvarlig psykisk ohälsa att de utgör en fara för sig själv och andra. Därför har samhällen inrättat olika åtgärder för att begränsa dessa risker. Det stora problemet under 2000-talet har varit att just trans­gruppen har flyttats från psykiatrins till identitets­politikens område. Via en rad oheliga allianser har en offentlig bild av modiga frihets­kämpar skapats, på bekostnad av enskilda individers behov av psykiatrisk vård. Men omvärldens applåder löste inte patienternas psykiska problematik. När bekräftelse ersatte beprövad erfarenhet som vårdstrategi förvärrades deras situation i stället – ibland med våldsam utgång. 

Att förklara en person som sjuk eller lidande av en allvarlig psykisk störning är inte att förminska den; det kan tvärtom vara en vuxen omvärlds bästa sätt att sätta in rätt åtgärder för att hjälpa. Psykiatrin har redskapen för att ge adekvat vård till gruppen trans­patienter. Att i missriktad välvilja bara bejaka en felaktig verklighets­uppfattning är inte rätt metod. Här bör både Kanada och andra länder byta spår för att om möjligt kunna förhindra fler sådana här tragedier.