Lukas Berggren: Tolerans i konsensuskulturen

Ordet tolerans används flitigt i vårt samhälle, inte minst i det politiska samtalet. Det har snudd på blivit ett modeord. Tolerans är ett viktigt begrepp, som pekar på något nödvändigt i en demokrati, där olika uppfattningar existerar sida vid sida. Ordet tolerans kommer från det latinska ordet tolerare, som betyder ungefär att härda ut, att stå ut med. Tolerans inom politiken handlar således om att stå ut med uppfattningar man själv inte delar. Moderater behöver vara toleranta mot socialdemokrater och vice versa. På samma sätt prövas inte vänsterpartisternas tolerans främst gentemot partikamraterna, utan mot kristdemokrater och folkpartister. Tolerans handlar i grund och botten om respekt för oliktänkande.
Den svenska kulturen är att betrakta som en konsensuskultur, eller en enhetskultur. Vi vill gärna vara som alla andra och inte gå mot strömmen. Och vi gillar inte avvikare, folk som går sin egen väg. Jantereflexerna slår till och klubbar gärna ner den som bryter mot våra ordningar. Det finns förstås styrkor med en enhetskultur, men det finns också definitiva svagheter. Bristen på tolerans och respekt för oliktänkande är en sådan svaghet. För även om många av våra politiska företrädare gärna talar om tolerans, så är avsaknaden av densamma många gånger uppenbar.