Att andliga ledare faller är inget nytt. Exemplen genom historien och i nutid är många. Makt, sex och pengar är de tre klassiska orsakerna till fall. Ingen människa är utlovad frihet från prövning och frestelser. Om vi står, trots allt det som möter oss, är det bara ett resultat av Guds stora nåd. Ändå faller människor, och även predikanter. För även predikanter är människor. Det kan vara bra att påminna sig om ibland. Vi är alla behäftade med mänsklig svaghet, oavsett vilken position Gud har satt oss i. Kanske är det också därför som Bibeln ”först av allt” uppmanar till förbön för alla i ledande ställning (1 Tim 2:1).
Det är alltid sorgligt när en människa faller. Inte minst för att våra fall ofta inte bara drabbar oss, utan också dem vi har en relation till. Det är extra sorgligt när en andlig ledare faller. Inte för att fallet i sig är värre. Synd är synd. Men för att det får så mycket större konsekvenser.
Hur ska vi då agera när en andlig ledare faller?
Vid ett tillfälle berättar Jesus en liknelse om två personer som gick till templet för att be. En av dem var farisé, medan den andre var tullindrivare. Vi får veta att liknelsen är till ”för några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra”.
Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor: roffare, brottslingar, äktenskapsbrytare eller som den där tullindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag får in.
Men tullindrivaren stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
(Luk 18:11-14)
Vi kan välja om vi vill agera som farisén eller om vi vill agera som tullindrivaren. I självupphöjelse och förakt, eller i ödmjukhet och syndanöd. När en annan människa faller bör vår första, genuint kristna, reaktion förstås vara att hjälpa personen ifråga att resa sig igen. Och att hjälpa dem som drabbas av fallet. Att be för dem. Men också att be för våra egna liv. För våra egna, kanske ännu inte uppenbarade, synder och svagheter. Offentlighetens ljus drabbar inte alla, men det drabbar ofta andliga ledare. Så mycket större orsak att inte nedlåta sig till snaskigheter eller sensationslystnad.
Det är inte tid för självrättfärdighet, men det är tid för självrannsakan. För transparens, öppenhet och syndabekännelse. Låt vår bön vara att Gud genomlyser allas våra hjärtan och uppenbarar sprickorna. Du som har kämpat med stora eller små saker under lång tid – välj att göra upp med dem. Prata med någon. Sök hjälp. Gå till din pastor eller präst och bekänn. Syndens förbannelse bryts när vi väljer att bekänna våra synder. Så enkelt, och samtidigt så svårt, är det. Prestige, stolthet och självrättfärdighet hindrar oss från att bekänna. Du som är en andlig ledare, välj att bryta syndens makt genom att bekänna.
Vi som Guds folk behöver landa i syndanöd, förkrosselse och helighetslängtan. Jesus föraktade inte den som insåg sitt behov av förlåtelse och upprättelse. Men han gick hårt åt de självrättfärdiga. Och handen på hjärtat, där hamnar vi alla ibland.
Vi har alla våra utmaningar. Om vi ändå står, gör vi klokt i att mer ge akt på oss själva än att titta på de som faller. Låt oss påminna varandra om det som står i 1 Korintierbrevet 10:12: Därför ska den som tror sig stå se till att han inte faller. Låt oss hålla oss för goda för att hytta med de självrättfärdiga pekfingrarna när andra faller. Låt oss lägga de spekulativa analyserna och de präktiga svaren åt sidan för en stund. Låt oss i stället söka Herren, i förkrosselse över våra egna liv.
Och till dig som har fallit på något område: det finns alltid, alltid, alltid en väg tillbaka till fadersfamnen. Du kan aldrig vandra så långt bort från Gud, att hans kärlek inte når dig. Det finns en Gud som väntar på dig och som vill välkomna dig in i gemenskapen igen. Evangeliet – de glada nyheterna – bygger på just detta: att Jesus förlåter våra synder. Mina, dina och fallande predikanters. Låt oss därför vända om och söka Herren.
Lukas Berggren
lukas.berggren@varldenidag.se