Opinion
Låt oss peka på Gud när känsla av meningslöshet breder ut sig
När vi valde att ställa oss själva i tillvarons centrum och detronisera Gud drömde vi om att lyckan och friheten skulle följa. Resultatet blev i stället förlusten av mening.
Frågan om livets mening har funnits i medias rubriker den senaste veckan. Det är inte en dag för sent; äntligen en fråga med en dignitet som förtjänar rubriker.
Bakgrunden är rapporten ”Svenskarna, samtiden, framtiden” som sammanställs av analysföretaget Kairos future och som Världen idag rapporterat om.
Undersökningen visar att svenskarna blir alltmer pessimistiska om utvecklingen i det egna landet. Endast 15 procent anser i dag att Sverige är på väg åt rätt håll. Det kan jämföras med situationen år 2000, då hela 48 procent tyckte att landet rörde sig åt rätt håll. Siffrorna innebär att tron på den nordiska exceptionalismen, med Sverige i täten, nu har slocknat. Vi har, i vår förståelse av oss själva, blivit ett land bland andra.
Men det är en ännu viktigare tro som slocknat. Undersökningen visar att var fjärde svensk beskriver livet som meningslöst – en fyrdubbling sedan 2003. För yngre män är siffrorna än mer alarmerande: mer än var tredje man mellan 18 och 30 beskriver sitt liv som meningslöst.
Vad beror det på? När radions P1 ställde frågan till Mats Lindgren, grundare av Kairos future, svarade han att det kan bero på flera saker: ”Dels att vi är mer sekulära än någonsin, både religiöst och politiskt. Vi tror helt enkelt inte på något som är större än oss själva. Samtidigt gör sociala medier att vi kan jämföra oss mer med andra och att vi inte umgås lika mycket med varandra i verkliga livet.”
Svaret är mitt i prick och fångar sekulariseringens kärna: Vi tror helt enkelt inte på något som är större än oss själva. När vi valde att ställa oss själva i tillvarons centrum och detronisera Gud drömde vi om att lyckan och friheten skulle följa. Resultatet blev i stället förlusten av mening.
Hur bryter vi då det? Mats Lindgrens svar på den frågan visar hur självklart det sekulära perspektivet är: Försök träffa fler människor, försök hitta saker där du gör något för andra. Den grundläggande frågan om det finns en mening med att vara människa berörs inte; den betraktas som avgjord. Och svaret är: Det finns ingen mening.
Vår kultur lever helt enkelt i det perspektiv som den amerikanske författaren Henry Miller formulerade: ”Livet måste ges en mening på grund av det uppenbara faktum att det inte har någon mening.”
Tidstypiskt är också hur prästen Ludvig Lindelöf svarar på frågan från P1 om lösningen på meningslöshetens plåga. Det handlar om att hitta en framtidstro: ”Det måste inte vara en tro på Gud. Vi behöver någonting gemensamt att tro på, något som kan bära oss.”
Det existentiella mörkret måste mötas på många plan. Isoleringen under pandemin, den fysiska ensamheten i det digitala, jämförelsen mellan det egna livets alldaglighet och de vackra människorna i de sociala mediernas flöde, bristen på sammanhang där man känner sig behövd och kan bidra, den förändrade och ofta föraktade mansrollen, förenings- och församlingslivets uttunning … är viktiga faktorer för att förstå vad det är som sker.
Här behövs det nya förhållningssätt.
Men den riktigt stora frågan utgörs av just det som både Lindgren och Lindelöf undviker: frågan om Gud, frågan om det finns en mening med själva existensen. Eller om vi måste instämma i öppningsorden i Predikaren: ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan ut av all sin möda under solen? ... Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind” (Pred 1:2–3, 14; B2000).
Den som vill undersöka frågan om mening måste också våga undersöka frågan om Gud. Vilken utmaning för kyrkan i Sverige!
