Europa behöver lära av historien

Befinner vi oss i en utveckling som allt mer påminner om Europa för hundra år sedan? 1920-talet kallades ”det glada tjugotalet” men mynnade ut i en omfattande och katastrofal börskrasch på Wall Street i New York 1929 som förebådade den ekonomiska depressionens och världskrigets 1930-tal. Historien upprepar sig aldrig exakt lika, men ändå är det svårt att inte dra paralleller mellan skeenden i avgörande perioder förr och i vår egen samtid.

Politikens polarisering och ytterkants­partiernas tilltagande framgångar framstår som avgörande faktorer i hur Europa instabiliserades för hundra år sedan. På gator och torg i Tyskland slogs extremist­partier med varandra – national­socialister/fascister till höger och kommunister till vänster.

Våldet, i stället för det talade ordet och lyssnandet, blev en del av dessa antidemokratiska rörelsers kampanjmetoder, inte bara i Tyskland. I Italien och Portugal infördes fasciststyren, och i Spanien utbröt inbördeskrig där socialistsidan avskaffade monarkin och fascisterna segrade på slagfältet. Även Ryssland kastades in i inbördeskrig efter den kommunistiska statskuppen 1917, som ledde till etableringen av den kommunistiska enpartistaten Sovjet­unionen som även lade under sig ett stort antal grannstater.

Hit hör också det korta, men blodiga, inbördes­kriget 1918 i vårt östra grannland Finland, där den röda socialistsidan önskade återansluta landet till det kommunistiska Sovjetunionen, men där segern vanns av den borgerliga, vita, sidan som lyckades skapa ett självständigt Finland.

Den initiala fredslängtan och krigs­tröttheten efter första världskriget kom istället att utmynna i ett nytt världskrig, påskyndat av demokratins, rättsstatens och de medborgerliga friheternas kollaps i flera ledande europeiska länder.

Europas kanske mest betydelsefulla, stabila och inflytelse­rika parti på EU-nivå under hela efterkrigs­tiden har varit Tysklands kristligt-demokratiska union (CDU), grundat av den troende Konrad Adenauer.  Men för första gången sedan partiets bildande efter världsbranden 1939-1945 når CDU nu inte ens upp till spärrgränsen 5 procent i ett tyskt delstats­parlament, och åkte i det senaste delstatsvalet ut det i historiskt svensk­präglade Mecklenburg-Vorpommern vid Östersjö­kusten. Detta är en historisk signal värd att ta på djupaste allvar.

Det Tyskland som har varit ekonomisk, politisk och moralisk motor och stabilisator i den europeiska åter­uppbyggnaden under de nästintill statsbärande krist­demokratiska unions­partierna CDU och CSU, framstår i dag allt mer som ett krisland och krispartier.

De tyska väljarna upplever hot kring den tyska bil­industrins mass­uppsägningar, en växande och illa integrerad utom­europeisk invandrarbefolkning och en tilltagande social oro. Frustrationen och rädslan över ekonomisk och social nedgång tas ut i ett dramatiskt tilltagande politiskt stöd till de politiska ytter­kanterna till höger och vänster – allt medan den balanserande politiska mitten går kräftgång.

De kristna kyrkorna, dess ledare och enskilda medlemmar har i dessa tider, nu som på 1920-talet, uppdraget att lyfta samhället själsligt, andligt och moraliskt. Det kan ske genom att förmedla det kristna budskapet om hopp och framtidstro, tillit och gemenskap, förtröstan och nästankärlek, diakonala insatser och socialt stöd, inlyssnande samtal och kristen vägledning, men också individuell och kollektiv själv­rannsakan, nystart och förnyelse.

Att vända ett nationellt krisläge i rätt riktning kan vara en djupt inspirerande uppgift, både för kyrkan och politiken. Uppgiften är mycket stor och långtifrån lätt – men den är nödvändig.