Kontraproduktivt när regeringar
och medier går Hamas ärenden

Kriget mot Hamas i Gaza är det längsta som Israel utkämpat. Förut­sättningarna är särskilt svåra eftersom striden inte förs på slagfält mot reguljära arméer, utan mot en fiende som gömmer sig bland civil­befolkningen. Läget försvåras ytterligare av att många ledande medier har blivit röster åt Hamas propagandacentral. 

Detta är inte bara ett problem för Israel, utan i förlängningen även för Gazas befolkning.

President Macron meddelade i förra veckan att Frankrike avser att erkänna en palestinsk stat. De faktiska förutsätt­ningarna för en sådan stat är dock sämre än någonsin. Det finns varken fungerande regering, kontroll över territorium eller andra faktorer som behövs för en stats­bildning. Och att mitt under brinnande krig erkänna en stat som själv inte erkänner Israel löser i grunden ingenting alls.

Israel har självfallet sitt ansvar under detta krig. Det råder heller ingen brist på kritisk diskussion om Israels regering; sådan är mycket aktiv även inom det egna landet. Men att erkänna en icke funge­rande stat blir i praktiken ett belönande av 7 oktober-massakern. När man går den part till mötes som startade detta ohygg­liga krig spelar man samtidigt bort alla kort i en förhandling. 

Mycket riktigt såg Hamas sin position stärkt efter det franska beskedet, och ratade än en gång det förslag om vapen­vila som låg på bordet. Och både den israeliska gisslan och Gazas civilbefolk­ning förblir fast i Hamas grepp.

Frankrikes agerande blir snarast en ogenomtänkt opinionsinsats i spåren av en öronbedövande medievåg. Mediernas uppgift är att ge en allsidig bild av en djupt komplex situation, men många ledande aktörer har fallit över i ren aktivism. De senaste veckorna har svämmats över av bilder på utmärglade barn, normalt dock utan kontext. Bilderna ger intrycket av Gaza som det värsta helvetet i världen, med Israel som själv­klar bov i dramat. Denna medieström försvårar dessvärre den nyktra analys som situationen kräver. 

En vuxen medlarroll i en konflikt kräver att man backar ett steg och ser över det faktiska läget. Många medier dyker i stället ner i en känslo­baserad rapport­ering, och hjälper därmed den islamist­iska terror­rörelse vars mål fortfarande är den judiska statens utplåning, till vilket pris som helst. Lidande och död på den egna sidan är här snarast en vinning, om det kan ställa Israel i dålig dager. 

Rapporteringen saknar nästan helt perspektiv: Inga reportage görs om att de arabiska grannländerna tagit minimalt hjälpansvar och inte tar emot en enda nödställd från Gaza. Inga fördjupande perspektiv skrivs om de miljoner barn som årligen dör av undernäring i andra krigs­zoner. Och svenska nyhetskonsu­menter får aldrig höra om de fyra miljoner barn som hotas av svältdöd i krigets Sudan. 

Det är tragiskt när människor dör i Gaza, men det stora lidandet i Jemen, Kongo och andra krigshärdar blir som mest notiser i flödet. För där kan inte Israel anklagas, och då finns inget att berätta.

Vi måste ständigt påminna oss att den radikala palestina­rörelsen inte har människors liv och hälsa i centrum – det verkliga ärendet är alltid den judiska staten. Detta har blivit extra tydligt under de senaste veckornas demonstrationer, där den direkta antisemitismen blivit helt öppen.

När en ensidig medierapportering spiller över i regeringsbeslut blir den kontrapro­duktiv. Världens demokratiska stater borde i stället lägga maximalt tryck på den part som startat detta inferno. Gisslan måste släppas och Hamas avväpnas så att Israel kan få leva i trygghet och en varaktig hjälp kan ges till de Gazabor som i sin tur blivit gisslan till en Israel­fientlig omvärld.