Kicka (S)kolministern och gör om (S)kolpolitiken från grunden

Den 19 juli 2022 är en märkesdag. Den dagen kvaddade ärkebiskop Antje Jackelén regeringens skolpolitik genom en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Hennes kritik mot regeringens skolpolitik är skoningslös: Argumenten om religion är ”okunniga och osanna” och präglas ofta av ”dumhet och arrogans”. Skolministerns argumentation är en ”förolämpning av medborgarna”. Stigmatiseringen av konfessionella friskolor beskrivs som ”historielös och inskränkt”. Jackelén menar, att svensk debatt om religion och skola är ”pinsam” och poängterar att i många länder är kristna skolor oftast de bästa. När konfessionella friskolor förverkligar sina ideal är de ”kunskapsintensiva, bildningsorienterade, världstillvända och integrerande”. 

Hon har rätt över hela linjen. Hon lyfter fram de kristna skolornas betydelse, historiskt och internationellt. I Sverige går 1 procent av skolbarnen på kristna friskolor; motsvarande siffra i Storbritannien är 37 procent och i Nederländerna 75 procent. Är vårt utbildningsväsen överlägset deras? Tvärtom, den svenska skolans kvalitet har rasat i årtionden.

Jackelén kommenterar den betydelse som kristna skolor haft för icke-kristna elever. Faktum är att de kristna skolorna dominerade i Afrika under större delen av 1900-talet och utgjorde en ofta bortglömd faktor bakom självständighetsprocesserna. I det Indien, denna urgamla kultur, var det inte hinduerna, buddhisterna eller muslimerna som lade grunden till skolsystemet och det högre utbildningsväsendet, det var kristna missionärer och missionsskolor trots att de kristna bara utgjort någon enstaka procent av landets befolkning. Till saken hör, att det var missionerna som var pionjärer i att börja undervisa kvinnliga elever – redan på 1800-talet.

Debattartikeln avslöjar att regeringen försöker utnyttja den skolkris som råder i Sverige. Framför allt är det (S), med Göran Persson i spetsen, som skapat oredan. Borgerliga politiker har bidragit (inte minst genom regeringen Bildt, 1991-94), men det kaos som råder har till stor del skapats av det parti som nu jagar röster genom att angripa kristna friskolor. Carl Hamilton beskriver skolsammanbrottet i boken De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige (Mondial 2022, s. 97-161). Ett smakprov: ”Den nya läraren var nu tvungen att behärska områden som måltolkning, lokalt kursplanearbete, lokal utvärdering. Kompetensen skulle vara kognitiv, kulturell, kommunikativ, kreativ, kritisk, social och didaktisk. Några ämneskunskaper efterfrågades däremot inte.” (s. 140, min kursivering)

Som före detta skolpolitiker i Marks kommun (2007-21) har jag dragit slutsatsen att den svenska skolan lider av flera systemfel. (Vad gäller barn med funktionsnedsättningar, tar numera bara 20 procent studenten;  Fokus, 15 juni, s. 24-31.) Hur lösningarna ska se ut, kan och måste diskuteras. 

Lösningarna ligger inte på kommunal nivå, där måste man ”laga efter läge”. Kommunal skolpolitik styrs av lagstiftning och läroplaner, och inga politiker råder över barnens hemmiljö, ofta en viktig faktor bakom hur eleverna lyckas i skolan. Därför behövs en nationell haverikommission som frågar: Vad är bra i dag i dagens skola, vad är dåligt? Vad kan göras, vad måste göras?

Varken Jan Björklund, Gustav Fridolin, Anna Ekström eller Lina Axelsson Kihlblom har haft en susning om svaren. De har försökt komma med lite plåster, och i något fall fiffla med statistiken, men ingen av dem har lyckats diagnosticera grundproblemen och finna ut rätt medicin. Lärarna på golvet kan ge bra förslag till lösningar, men problemen kan bara lösas politiskt på nationell nivå. Ingen större hjälp är att hämta från lärarhögskolorna. I viss utsträckning, men bara delvis, kan facken vara till hjälp.

Socialdemokraternas valslogan i år är utmärkt: Sverige kan bättre! Problemet är: också (S) kan bättre. En bra start vore att kicka (S)kolministern och göra om (S)kolpolitiken från grunden.