Syriens framtid skrivs
i detta nu – vi kan påverka

Syriens kristna befolkning har minskat från 10 procent till 2 procent. Detta delvis mot bakgrund av det blodiga inbördes­kriget som pågått sedan 2011 och jihadisters brutala framfart i regionen. Situationen för landets utsatta grupper i dag, under den nya regimens styre, är fortsatt oacceptabel. Här krävs omvärldens omedelbara uppmärksamhet och agerande.

I mars utförde regimallierade styrkor en massaker mot människor i kust­områdena, primärt riktat mot alawiterna, men även mot kristna. Enligt vittnes­rapporter mördades över 1 000 personer. Detta följdes bland annat av ett terrordåd mot en kyrka i Damaskus i juni som krävde åtminstone 25 dödsoffer. I juli genomförde återigen regim­anknutna islamistiska grupperingar massmord mot en minoritet genom att avrätta runt 1 000 druzer i staden Sweida, i södra Syrien. Syriens minoriteter fortsätter att bli förföljda och mördade med oförminskad styrka. Detta hotar, av naturliga skäl, minoriteternas fortsatta existens i landet.

Syrien har alltid bestått av en mängd olika etniska och religiösa grupper och minoriteter. I bygget av den nya syriska staten är det därför av yttersta vikt att utgå från en bred och representativ demokrati där samtliga av dessa grupperingar får komma till tals. Krist­demokraterna har tidigare efterfrågat att dessa ska inkluderas i processen om att ta fram en ny konstitution. Detta handlar i grunden om att säkerställa ett juridiskt skydd för gruppernas religion, kultur och språk, och därmed säkerställa gruppernas fortsatta överlevnad i praktiken. Konstitutionen behöver vara tätt sammanknuten med medborgar­skapet, vars status i sig ska kunna utgöra en garant för lika rättigheter och möjligheter.

Samtidigt har en konstitutionell deklaration nyligen presenterats vilken är tänkt att styra landets övergångsfas. Human Rights Watch menar att denna koncentrerar makten till den politiska sfären och riskerar att underminera rättsväsendets oberoende. Deklarationen ger också presidenten betydande befogen­heter, bland annat över utnämningar av domare och lagstiftare, utan några kontroller eller tillsyn. Detta ger upphov till allvarliga farhågor om huruvida rättsstats­principen och skyddet av de mänskliga rättigheterna kommer att bestå ifall inte tydliga skydds­åtgärder införs.

Kristdemokraterna, som regeringens och Tidö­samarbetets sociala röst, har arbetat hårt för att med­mänskliga värderingar ska vara en bärande del av Sveriges utrikes- och biståndspolitik. Det handlar om att villkora biståndet mot efterföljelse av religions­frihet och att intensifiera de diplomatiska påtryckningarna mot länder som ifrågasätter detsamma. Bistånds­politiska strategier har anpassats utifrån dessa perspektiv, nu senast implementerat genom den uppdaterade och förlängda regionala strategin för Syrien­krisen. I denna strategi framkommer ordagrant att ”etniska och religiösa minoriteter, inklusive kristna, är särskilt utsatta och har drabbats hårt av våld och förtryck under de två senaste decennierna. Flera minoritets­grupper kan riskera att försvinna helt från sina ursprungs­områden.” Som inriktning och mål fastslås därför: ”Ökad religions­frihet, inklusive rätten till frihet från religion, och skydd av religiösa minoriteters, inte minst kristnas, rättigheter i Syrien och angränsande länder.”

Kristdemokraterna vill gå längre. Eftersom etniska och religiösa minoriteter har varit och är särskilt hårt utsatta bör en del av stödet kanaliseras via lokala kyrkor och civilsamhälles­organisationer för att bättre kunna nå ut till grupperna. Även en del av utvecklings­stödet till åter­uppbyggnad och motsvarande bör specifikt allokeras till områden där olika minoritets­grupper återfinns. Fördelen med att vara en humanitär stormakt är att ens handlingar inspirerar andra att följa efter. Sverige bör därför ta ledartröjan internationellt i allmänhet och inom EU i synnerhet. Den övergripande strävan ska vara att skydda och bevara Syriens utsatta minoriteter. Även kvinnor behöver i egenskap av utsatt grupp anses vara särskild skyddsvärd.

Syriens framtid skrivs i detta nu. Det innebär att vi också har möjlighet att påverka utvecklingen i en positiv riktning. En sådan möjlighet får inte gås förbi utan måste tas tillvara på. Det är den uppenbara plikten för oss som medmänniskor.