Nu är beslutet fattat. Antje Jackelén blir Svenska kyrkans nya ärkebiskop. Beslutet var inte oväntat, men likväl vemodigt. Ja, det kan inte uttryckas på annat sätt. Antje Jackelén verkar vara en sympatisk person med god förmåga att kommunicera. Vemodet är således inte grundat i hennes person, utan i det hon förkunnar. Förkunnelse, tro och lära är nämligen viktigt för den som ska leda ett samfund. Det räcker inte med att man "funkar i media" och "är kvinna", vilket hyllningskörerna nu repeterar och gläds över. När Svenska kyrkan får en ärkebiskop som på centrala punkter avviker från den kristna trons bekännelse går det inte att glädja sig. Och avviker gör hon. Den som jämför hennes svar från utfrågningen i Gottsunda kyrka med klassisk kristen tro och bekännelse märker att det är mer än nyansskillnader.
Svenska kyrkan får i Antje Jackelén en biskop som inte tror på jungfrufödseln, som inte tror på en dubbel utgång, som inte tror på ett helvete, som inte tror att det är skillnad på islams gud och den kristne guden – Herren, som inte tror att Jesus är den enda vägen till Gud. Det är alls inte vår sak att döma andra människor, så låt oss undvika att gå i den fällan. Men vi måste kunna bedöma, eller urskilja, vad som är kristen tro och inte. Och låt det bli tydligt: detta är inte kristen tro. Det finns förstås inslag av kristen tro, men på centrala punkter är det något annat. Beslutet är därför splittrande.
Svenska kyrkans ledning gör det inte lätt för dem som vinnlägger sig om goda ekumeniska relationer. Kyrkomötets beslut om samkönade vigslar innebar en förtroendekris för ekumeniken. In i det sista hade Svenska kyrkan stått tillsammans med den samlade kristenheten i sitt motstånd mot en bibelfientlig hållning i äktenskapsfrågan. Men lika snabbt som klubbslaget föll i riksdagen, lika snabbt bytte man fot. Det innebar även problem i den internationella ekumeniken. Mekane Yesus-kyrkan är den kyrka som tydligast har markerat sitt motstånd och även brutit samarbetet. Där, i Etiopien, går väckelsen fram med full kraft. Här, i Sverige, gapar kyrkbänkarna tomma – trots att trösklarna är nerslipade till ett minimum. Så minsta gemensamma nämnarens teologi verkar inte ens vara särskilt attraktiv.
Med det nu fattade beslutet splittras kristenheten ytterligare. Med en ärkebiskop som avviker från kristen tro på centrala punkter lär inte de ekumeniska relationerna underlättas. En kristen gemenskap måste till att börja med vara kristen, grundad i tron på Kristus. För det är bara i Kristus som enheten finns.
Men splittringen går inte enbart mellan samfunden, den skär rakt igenom Svenska kyrkan. I denna kyrka finns många människor, som vill något annat. Som med sorg följer utvecklingen och ber för en bättre framtid. Som längtar efter Jesus, efter sund bibeltro, efter starkt gudstjänstliv och efter väckelsens eld. Så samtidigt som splittringen hotar att spräcka gamla strukturer och relationer, finns enheten där, alldeles runt hörnet. Kartan ritas onekligen om. Över alla samfundsgränser hittar Guds folk varandra. Vi känner igen varandra och märker att vi alla i grund och botten längtar efter samma sak. Vänner, vi behöver varandra, nu mer än någonsin. För att Jesus ska bli känd, trodd, älskad och efterföljd i vårt land.
