Opinion
Guds spår i skapelsen är starkare än sekularisering
Sekulariseringen har radikalt ändrat den kristna församlingens situation och gör det nödvändigt att vi motiverar vår tro på ett mycket grundligare sätt än tidigare generationer har behövt göra.
Ordet sekularisering kommer av latinets sæcularis, från vilket vi har det svenska ordet sekel. Sekularisering har alltså med tid att göra och betyder att man låter den här tiden, inte evigheten, och den här världen, inte en övernaturlig värld, stå i centrum. Perspektivet krymper, Gud försvinner gradvis bort och människan stängs in i nuets värld.
Västerlandets sekularisering är en lång och komplex process.
Filosofer som David Hume och Immanuel Kant kritiserade under 1700-talet de klassiska argumenten för Gud och menade att vi inte kan ha kunskap om det övernaturliga. Konsekvensen av deras skeptiska filosofi har efterhand satt sig i det allmänna medvetandet och gudstron kommit att för allt fler ersättas av en agnostisk hållning: Det går inte att veta något om Gud.
Därmed är det bättre att vi ägnar vår tid och kraft åt annat. Allt som har med Gud att göra är bara gissningar och fromma förhoppningar.
Naturvetenskapen, som historiskt växte fram utifrån den kristna tron, har också använts mot gudstron. Framgångarna inom naturvetenskapen när det gäller hur naturen fungerar har presenterats som ett argument för att Gud som skapare är överflödig. Detta trots att frågan om hur naturen fungerar inte alls utgör ett svar på frågan varför naturen finns eller varför den fungerar just så här.
Sekulariseringen har radikalt ändrat den kristna församlingens situation och gör det nödvändigt att vi motiverar vår tro på ett mycket grundligare sätt än tidigare generationer har behövt göra.
Om vi på nytt ska närma oss frågorna om Gud måste vi börja med att frigöra oss från den arroganta inställningen att Gud – om han finns – måste manifestera sig på de sätt som vi föredrar. Gud är förstås fri att ge sig till känna på de olika sätt som han själv väljer. Därför måste det första steget vara nyfikenhet: På vilka sätt skulle Gud kunna ge sig till känna för oss som är hans skapelser?
Gud skulle kunna lämna spår efter sig i den av honom skapade världen. Han skulle kunna låta ett universum bli till som genom sin hänförande skönhet, sin fantastiska komplexitet och sin ogripbara väldighet vittnar om hans härlighet, intelligens och makt.
Gud skulle kunna lämna spår efter sig i människan – en varelse skapad till hans avbild – i hennes frågande efter mening och mål, i hennes samvete som talar om rätt och fel, ansvar och skuld, i hennes längtan efter skönhet och hennes osläckbara törst efter gemenskap.
Gud skulle kunna gripa in i människans historia och manifestera sig på utvalda platser och inför utvalda människor. Han skulle kunna uppenbara sig och tala, på mänskligt språk, och avslöja något av vem han är och vad han vill med oss. Han skulle kunna låta människor få se mäktiga gärningar av befrielse och hopp. Och han skulle kunna inspirera människor att skriva ner det som han sagt till dem och gjort inför deras ögon. Så att det finns en kommunikation från honom som blir tillgänglig för alla människor.
Och Gud skulle själv kunna träda in i historien, förena sig med den mänsklighet som frågar efter honom och komma oss till mötes på vår nivå, som människa.
Inget av detta har omintetgjorts av Humes eller Kants filosofi. Inte heller har det omkullkastats av naturvetenskapens fantastiska framgångar. Tvärtom, frågorna om Gud är fortfarande vidöppna.
I ett av världens mest sekulariserade länder är det den kristna församlingens uppdrag att inbjuda människor att undersöka om ett vidare perspektiv på livet är möjligt, att med nyfikenhet se om det finns en större horisont att förstå livet utifrån.
