Full storm i Svenska kyrkan

Full storm, är den mest adekvata metaforen, bildbeskrivningen, av läget i Svenska kyrkan just nu. I stora delar av ledningen har man lyckats sänka trösklar och lyfta taket så att det som återstår är ett tomt skal där ideologiska och teologiska vindar blåser vart de vill. Grunden urgrävd, taket borta och resterna riskerar att bli historiska monument likt forntida stenrösen. Detta är inte hela bilden av Svenska kyrkan, men den som dess ledning just nu skapar.

Med den teologi och politisering i sitt budskap som kyrkans ledning företräder, riskerar man påtagligt och dagsaktuellt medlemsflykt, men också att rasera alla ekumeniska strävanden mellan kristna kyrkor inte minst i Sverige, men också i andra delar av världen. Med rasande fart växlas Jesus ut. Vi ber ju ändå till samma gud, säger man, när religionsblandningen kommer på tal, och hänvisar till Abraham.

Det är här som villfarelsen och kätteriet mot kristen tro tycks börja. Utan att vara teolog kan man som kristen ändå läsa den historiska berättelsen om Abraham som judendomens starthistoria men också som kristendomens. Där beskrivs hur Abrahams, Isaks och Jakobs gud, för kristna profetiskt leder fram till Jesus, som frälsaren för alla folk. För judarna, men också för alla andra folk. Isak fick originaluppdraget. Jesus uppfyllde profetian och deklarerade att han var Guds son. För det fick han en neslig död på ett kors, men i förutsättningen låg uppståndelse och hopp i det mörkaste mörker för dem som vill se och tro. Berättelsen om korset är en dårskap för den som inte tror, sa Paulus. ”Var hälsad kors, mitt enda hopp”, sa Strindberg, när döden kom nära. Korset beskrivet både som irritation och fridstecken.