Försvara Sverige!

Att gardera sig mot tänkbara hot är inte modernt i vår tid. Kalkylen säger att de flesta hot inte blir verklighet, varje säkerhetsåtgärd ses därmed en potentiell förlust, en satsning som skulle kunna användas bättre, för konsumtion idag i stället för skydd i en osäker framtid.
Den som inte upplever hot känner inte heller behov av skydd. För Sveriges del ligger hot mot frihet, säkerhet, demokrati generationer tillbaka i tiden, det finns inget kollektivt minne av ofärd, krig, ockupation. En tidigare generation kunde minnas krig i Europa och grannländerna, de flesta av oss minns fortfarande diktatur och förtryck i en nära omvärld.
Någon kollektiva känsla av att detta kan återuppstå finns dock inte. Det normala förhållningssättet är raljans, man tar bristen på gardering med en klackspark och skämtar om det svenska försvar som nu i princip har försvunnit. Men i andra länder noterar man med förvåning att Sverige inte längre värnar sitt territorium. En tidigare amerikansk försvarsattaché konstaterar att Gotland inte längre med självklarhet är svenskt. Om någon annan nation vill ta den strategiskt viktiga ön är det i princip fritt fram, ingenting kommer att hindra en överraskande ockupation. Det är naturligtvis ytterst allvarligt.

Att situationen i vår omvärld snabbt kan förändras borde inte vara okänt, åtminstone inte för dem som fått förtroendet att leda och värna Sverige. De kan inte vara okunniga om att Ryssland, som betraktats som uträknat som militärmakt, återhämtat styrka, stärkt sin centralmakt och helt uppenbart också återupptagit sina stormaktsambitioner.
En påminnelse om hur snabbt fred kan förbytas i krig får vi i dagarna, när stridigheter blossat upp i den forna Sovjetrepubliken Georgien. Ryssland har förvisso även efter kommunismens fall befunnit sig i stridssituationer, nämligen i Tjetjenien, men det är ett område som, trots en våldsam självständighetsrörelse, aldrig varit självständigt. Ryssland har kunnat hävda en rättighet att försvara sitt territorium. Men Georgien är ett självständigt land och när Ryssland nu engagerar sig i en intern konflikt är läget annorlunda. Risken finns för ett upptrappat krig, där alltfler kan dras in.

Centralasien brukar betecknas som en krutdurk och här möts vitala stormaktsintressen. Ryssland anser förmodligen att man fortfarande har en "rätt" till dessa områden, men både Kina och USA satsar hårt i denna region och kommer inte att stillatigande kunna åse växande ryska anspråk, än mindre ryska militära aktioner.
Att Ryssland nu är engagerat i militära insatser i ett självständigt land ger ett besked till omvärlden, som är ovälkommet men knappast oväntat: landet har återhämtat sig militärt och är beslutet att hävda och förstärka sina positioner. Ambitionerna kan gälla mer än Centralasien. Det måste få återverkningar också i Sverige.
Unga moderater har under många år talat om "nattväktarstaten", med vilket man menat att statens uppgift ska begränsas till de absolut nödvändigaste: ett rättsväsende, ett rättssystem, ett nationellt försvar. Därför är det ofattbart att just de nya moderaterna satsat hårt på en nedmontering av försvaret. Nattväktaren finns inte längre på Gotland och inte heller på andra håll i Sverige. Det tillståndet måste vara en kort parantes, Sveriges försvar måste återuppbyggas.

Carin Stenström
ledarsidan@varldenidag.se