En ny morgon gryr för Storbritannien – och för EU?

Från och med i dag, 1 februari, är Storbritannien officiellt inte längre en del av EU.

Det har varit en synnerligen skumpig resa, och när nu plåstret till slut är avrivet återstår formaliseringen av själva skilsmässan. Vissa hälsar den med jubelrop, andra i tårar, och de flesta däremellan trots allt med en viss lättnad. De tre och ett halvt åren av vånda är över; nu kan britterna och Europa äntligen titta framåt.

Men vart vägen går framåt är inte självklart.

En skilsmässa kan ske med hårda ord och porslinskrossning, eller med så mycket parterna kan frammana av vuxen värdighet. Omröstningen när EU-parlamentet godkände utträdet gav prov på båda. Ärke-brexitören Nigel Farage ägnade sitt sista anförande åt att håna de närvarande och hela EU-projektet, tills talmannen fick köra ut honom ur kammaren.

Värdigare var när parlamentariker från hela Europa reste sig upp efter beslutet, fattade varandras händer och gemensamt sjöng ”Auld lang syne”. 

Lärdomen från den långa brexitprocessen är tudelad, och EU-vänner och EU-kritiker tar fasta på varsin aspekt: Det har visat sig otroligt krångligt att lämna EU, och det är nog få länder som önskar gå den plågsamma vandring som britterna genomfört sedan folkomröstningen sommaren 2016. Men samtidigt visar deras exempel att det faktiskt är möjligt att lämna EU-projektet; om ett land kan stiga av kan fler göra detsamma.

Även inom det nu fristående Storbritannien öppnas från och med i dag såväl möjligheter som risker. Sprickor finns i det Förenade Kungadömet, och det är inte självskrivet att Skottland och Nordirland finns kvar på sikt. Men kanske lyckas den brittiska regeringen med konststycket att hålla samman riket, och kanske lyckas de skapa en ny vår för ett självständigt och starkare Storbritannien med goda handelsavtal och relationer med både EU och USA såväl som med övriga världen.

Inrikespolitiskt är det ett nytt läge efter det extrainsatta parlamentsvalet i december. Labour gjorde ett katastrofval och söker sin identitet efter att väljarna straffat partiet som resultat av partiets vankelmod inför brexit, deras besvärande antisemitiska uttryck och inte minst ledaren Jeremy Corbyns kraftiga vänstersväng.

Labours nederlag blev också ytterligare ett exempel på den tillbakagång som socialdemokratiska partier genomgår över Europa. De konservativa Tories kan tvärtom utgå från en urstark majoritet i underhuset, som skulle kunna ge Boris Johnson möjlighet till en starkare en värdebaserad grund. Flera av hans uttalanden till försvar för exempelvis förföljda kristna ger hoppfulla signaler.

Men allt detta avgörs naturligtvis av vilka ideologiska strömningar som får premiärministerns öra.   

Det brittiska uttåget kan också signalera till Bryssel att fler överstatliga initiativ mot medlemsländernas vilja kan resultera i att länder kliver av projektet. Det kan i så fall vara en nyttig signal. Ett ömsesidigt samarbete med respekt för olika länders respektive behov är på lång sikt klokare än tvångsåtgärder ovanifrån, som med tiden kan skapa onödiga konflikter och i längden en smärtsam separationsprocess.  

Embryot till det nuvarande EU formades som ett samarbetsprojekt för att aldrig mer upprepa det världskrig där britterna nästan ensamma lyckades försvara den fria världen. Dagens datum ger därför anledning att lyfta på hatten till våra brittiska vänner, tacka för god samverkan under tidigare år, arbeta för en god brexitlösning för alla parter och stämma in i sångens sista vers:

And there's a hand my trusty friend!

And give me a hand o' thine!

And we'll take a right good-will draught,

for auld lang syne.