Dödshjälp för dementa och självmordsbenägna

Nyligen blev det känt att en deprimerad 29-årig kvinna i Nederländerna blev beviljad eutanasi. Men Aurella Brouwers, som hon hette, var inte dödligt sjuk. Hon var inte obotligt sjuk, hade inga svåra fysiska smärtor och befann sig inte i livets naturliga slutskede. Hon var fysiskt frisk, men psykiskt sjuk. Hon led av en personlighetsstörning och hade fastnat i missbruk, med ångest och depression som följd. Hon ville inte leva längre. Den 26 januari i år injicerade en läkare den dödande sprutan i hennes arm.

Situationen i Nederländerna är alarmerande. Enligt ett flertal statliga undersökningar utsätts varje år hundratals patienter för eutanasi – mot sin vilja. Även döende och funktionshindrade barn utsätts för eutanasi, trots att detta enligt lagen betraktas som mord även i Nederländerna. Kriterierna för dödshjälp har successivt utvidgats, och det tänjs rejält på gränserna. Kriterierna blir fler och det frivilliga inslaget är inte självklart.

I den rapport som Claphaminstitutet tog fram förra året –Hotet mot värdigheten – refereras till forskaren Herbert Hendin, som har studerat den holländska modellen. Författarna konstaterar att ”...Nederländerna under de senaste två decennierna förflyttats från assisterat självmord till eutanasi (det vill säga att läkaren injicerar den dödliga sprutan, min anmärkning), från eutanasi för dödligt sjuka till eutanasi för obotligt sjuka, från eutanasi för fysisk sjukdom till psykisk plåga, från frivillig eutanasi till ofrivillig eutanasi.”

För ett antal år sedan var det populärt bland dödshjälpsförespråkare i vårt land att hänvisa till den så kallade Benelux-modellen. Varje invändning, som påpekade att en introduktion av dödshjälp kunde leda till ett sluttande plan där både målgrupp och kriterier för dödshjälp successivt utvidgas, avfärdades mer eller mindre hånfullt. Dödshjälp gällde förstås bara dödligt sjuka i livets slutskede, då allt hopp var ute och smärtorna var outhärdliga. Långt ifrån Aurella Brouwers situation alltså.

Fortfarande argumenterar dödshjälpsförespråkare på ungefär samma sätt när de vill introducera dödshjälp i Sverige. Men i takt med att Benelux-modellen har utvärderats blir det uppenbart att planet sluttar. Det som börjar med en liten, snävt definierad grupp slutar inte där. Långt ifrån. När Belgien 2014 introducerade dödshjälp för barn blev det svårt för den mest inbitne dödshjälpsförespråkaren att använda Benelux-modellen som ett positivt exempel.

I stället har blickarna riktats mot andra sidan Atlanten. Men planet tycks slutta även där. Nyligen genomfördes en undersökning bland sjuksköterskor i äldrevården i Quebec, Kanada. Där framkommer att 83 procent av sjuksköterskorna är positiva till att ge dödshjälp till patienter som inte är beslutskapabla, är i slutskedet av Alzheimers sjukdom, visar tecken på oro och tidigare har skrivit ner en önskan om dödshjälp.

Framförallt har dödshjälpsförespråkarna riktat sina blickar mot delstaten Oregon, som påstås ha en så strikt reglerad modell att planet omöjligt kan slutta. I Oregon är kravet för läkarassisterat självmord en obotlig sjukdom, som kommer leda till döden inom sex månader.

Men nu visar en ny rapport att en person, som till exempel väljer att avsluta sin diabetesbehandling och därmed förväntas dö inom sex månader, mycket väl kan få tillgång till dödshjälp. Det finns inget krav på behandling, eller ens att patienten måste äta mat. Och det gör förstås all skillnad i världen. Det leder till att självmordsbenägna personer kan välja att avsluta behandling eller matintag för att få tillgång till dödshjälp. Utan mat dör som bekant varje person inom sex månader. Så planet sluttar även i Oregon, för den som trodde något annat.

Enligt en Novus-undersökning från december 2017 är 61 procent av svenskarna positiva till att dödshjälp enligt Oregon-modellen blir lagligt i Sverige. Men debatten om dödshjälp handlar nästan uteslutande om obotligt sjuka i livets slutskede. Inte om deprimerade, dementa, psykiskt sjuka, funktionshindrade, barn, diabetessjuka, hungerstrejkande eller självmordsbenägna. Än mindre handlar debatten om alla de som dödas mot sin vilja. Men debatten borde handla om alla dessa. För om vi väl ger oss ut för dödshjälpsbranten verkar det vara svårt att stanna.