Diktaturen visar sitt rätta ansikte

Det var en gång ett land med en stark, växande ekonomi. Fler och fler länder såg med beundran på utvecklingen och ingick med glädje lukrativa bilaterala handelsavtal med landet i fråga.
Så utsågs landet att bli OS-arrangör. Spelen blev en utmärkt propagandaplattform för regimen. I samband med spelen tonade man ner den politik som av känsliga personer kunde uppfattas som förtryck och förföljelse av oliktänkande. Men när spelen väl var över förföljdes människor hårdare än tidigare.
En av landets medborgare tilldelades så Nobels fredspris. Men eftersom denne var misshaglig för regimen, satt han redan i fängsligt förvar och tilläts naturligtvis inte att resa till Oslo för att ta emot priset.
Förleds nu inte att tro att detta handlar om ett land i modern tid. Nej, detta handlar om nazisternas Tyskland på 1930-talet, ett land med en stark, handlingskraftig regim och en ekonomi på uppgång. Berlinolympiaden blev en triumf för nazisternas propagandaministerium. Mottagaren av Nobels fredspris var Carl Ossietzky, en tysk fredsaktivist som dog efter några år i nazisternas fångenskap.
Eftersom Ossietzky inte kunde närvara vid prisutdelningen, ställdes denna del av Nobelprisceremonin in. Detta skedde år 1935, för första och enda gången i Nobelprisets historia – ja, bortsett från årets prisutdelning förstås.

Att norska Nobelpriskommittén i år utsåg den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo till pristagare, säger en del om vad en stat som är finansiellt oberoende kan göra för demokratin och dess förkämpar. Norge behöver inte frukta ekonomiska sanktioner från Kina.
Länder som sitter i en prekärare ekonomisk sits, kryper däremot för den stora draken i öst. Göran Perssons berömmande uttalande om Kinas politiska stabilitet är exempelvis en skamfläck i modern svensk historia. Att inte Barack Obama vågade tala om mänskliga rättigheter vid sitt statsbesök i Kina förra året var ett lågvattenmärke för USA. Men så är också den stolta amerikanska nationen helt beroende av lån från Kina.

En diktatur har vissa återkommande kännetecken, bland annat att:
- Människor som försöker hävda grundläggande demokratiska friheter löper stor risk att trakasseras, arresteras, häktas, torteras eller misshandlas. Även barn och anhöriga straffas.
- Människor frihetsberövas, ofta i många år, utan rättegång. Domstolsväsendet kontrolleras av det styrande partiet.
- Journalister och andra som uttrycker åsikter om politiskt känsliga ämnen löper stor risk att trakasseras eller fängslas.
Det här skulle kunna vara en beskrivning av Carl Ossietzkys Tyskland på 1930-talet. Men det är Kina av i dag. Att Kina fruktar Liu Xiaobo så mycket att man till och med försökt skrämma andra stater från att ens delta i fredsprisceremonin, visar att norska Nobelkommittén tryckt på precis rätt knappar.

På frågan om de många återbuden till fredsprisceremonin sänker prisets status, svarar kommitténs ordförande Thorbjörn Jagland att prisets betydelse i stället ökar.
Det har han rätt i. Efter att ha utsett ett antal mediokra pristagare har den norska Nobelpriskommittén verkligen vågat sätta ner foten. Dagens fredsprisceremoni är en viktig manifestation och en delseger i kampen för frihet i världens största diktatur.
Maria Andersson
ledarsidan@varldenidag.se