Opinion
Det stora sveket mot den unga generationen
Tänk om det i själva verket inte är de traditionella värderingarna som är boven i dramat? Tänk – ve och fasa – om en central orsak till den galopperande ohälsan tvärtom skulle finnas i de nya individcentrerade värdena?
Det krävs ingen profet för att konstatera att det inte står väl till med hälsosituationen bland Sveriges unga. I dagarna har ännu en ny undersökning från Socialstyrelsen publicerats, som visar att över 25 procent av dem som söker akut sjukvård är födda på 90-talet. Detta stämmer alltför väl överens med andra undersökningar av hur depressioner, självmordsförsök och allmän psykisk ohälsa ökar bland ungdomar. När det gäller orsaker och lösningsförslag svävar dock makthavarna på målet. Det är tid för profetens röst att höras i landet, till hjälp för dem som fastnat i mörkret.
Det är egentligen en helt orimlig samtidsbild. Sverige har sedan 1940-talet haft en enorm utveckling, med ett ständigt växande ekonomiskt välstånd, en större välfärdsstat och medicinsk kompetens. Ändå verkar människorna må allt sämre.
Att just de unga drabbas hårdast blir än mer gåtfullt, när politiker och pedagoger i decennier har kunnat driva igenom en alltmer långtgående ideologi av självbestämmande, individanpassning och tolerans. Skolan och andra offentliga institutioner har fått alla resurser för att motverka traditionella könsmönster, patriarkala strukturer och andra lämningar från historiens påstådda skräpgård. Alla unga borde verkligen ha nått den fulla frihetens land vid det här laget. Och ändå har det gått så snett.
Plötsligt uppstår en gnagande misstanke. Tänk om det i själva verket inte är de traditionella värderingarna som är boven i dramat? Tänk – ve och fasa – om en central orsak till den galopperande ohälsan tvärtom skulle finnas i de nya individcentrerade värdena?
En sådan slutsats skulle dock kräva en större omvärdering, och en sådan tycks inte stå på dagordningen. Socialminister Lena Hallengren utfrågades i Agenda om tänkbara orsaker till ohälsan, men hade inget svar att ge. Hennes förslag till åtgärder var inte heller kreativa i överkant: satsa på elevhälsan och ungdomsmottagningarna. Strategin är alltså: Skicka tillbaka bollen till samma instanser som tidigare, utan att reflektera över det ideologiska paket som dessa fått på sitt bord och som har gett just de här resultaten. Det är generande svagt tänkt, men framför allt är det ett svek mot de ungdomar som lider och söker en varm ledande hand, men får med sig ytterligare en broschyr från RFSU som medicin.
Galenskap definieras ibland som att fortsätta göra samma sak men förvänta sig ett annat resultat. Det är precis där Sverige har hamnat. Och de som får betala priset för vuxengenerationens ideologiska experiment är de unga, som från födseln fått veta att det inte finns någon vägkarta, inget syfte med deras liv. Att värderingar och normer, ja, till och med deras egen identitet är sociala konstruktioner som behöver slås sönder innan de kan slå sig loss från alla band och så nå den sanna lyckan.
O, detta djup av tragedi! Varför måste det vara så svårt att erkänna att den inslagna vägen inte har lett den unga generationen ut i den eftersträvade friheten, utan tvärtom in i ensamhetens och meningslöshetens fångenskap. Precis som Gamla testamentets profeter utmanade folket när de gick alltmer vilse, bör vi som ansvarskännande vuxna säga till de unga: ”Kom och lyssna till vårt råd. Se dig omkring. Här finns vägmärken, erfarenheter från dem som vandrat livets väg före dig. Vi vet var det finns stenar som du kan falla på. Vi vet var vargarna som vill sluka dig ligger gömda.”
Det ligger ett mycket stort ansvar på de sociala ingenjörer som i stället gett de unga det försåtliga budskapet att alla vägskyltar ska rivas ner, alla rådgivande röster förkastas som förtryckande och förlegade. Dagens unga behöver inte ännu mer normkritik. De behöver dig.
