Det finns hopp som inget virus kan förinta

Coronakrisen sätter oss på prov, på område efter område.

Krisen pressar fram det bästa i människan och vi rörs av tacksamhet när vi ser människor som, trots omänskliga arbetsvillkor, självutgivande hjälper de sjuka. Samtidigt försöker andra tjäna pengar på rädslan och oron genom att prångla ut preparat som påstås skydda mot coronasmittan, trots att de är utan effekt.

Så ser vi människans dubbelnatur, vårt Janusansikte. Likt den romerske guden Janus som hade två ansikten har människan två motsatta sidor.

Men det är inte bara vi som ställs mot väggen. Det gäller också de livsåskådningar vi utgår ifrån. I skarpt läge visar det sig vad som är verklighetsförankrat och inte bara ord.

Den sekulära berättelsen om livet har dominerat Sverige under många decennier. I den berättelsen är naturen den yttersta verkligheten. Gud finns inte och därför saknas det en yttersta mening med tillvaron. Energi och materia – fysik, kemi och dess fortsättning i biologi – är det som finns.

Den världsberömde ateisten Richard Dawkins säger i sin bok River out of Eden: A Darwinian view of life: ”Vårt universum har just de kännetecken vi skulle förvänta oss om det i grunden inte finns någon design, ingen avsikt, inget gott eller ont, inget förutom blind, obarmhärtig indifferens. ... Dna varken bryr sig eller förstår. Dna bara är. Och vi dansar till dess musik.”

Och just nu dansar vi efter ett virus som kallas corona.

Dawkins ord fångar med precision och kyla vad naturalismen innebär. Ytterst finns det ingen som bryr sig eller förstår. Vi är utlämnade åt en natur som är oberörd av vilka vi är och vad som sker med oss. Som Chesterton påpekade: Kärnan i många livsåskådningar ”finns i detta påstående: Naturen är vår Moder. Olyckligtvis, om du betraktar naturen som din moder, upptäcker du att hon är en styvmor.”

Liksom sagans onda styvmor, som inte bryr sig om barnet, bryr sig naturen inte om oss. Vi är föräldralösa, övergivna. I det ljuset släcker coronaviruset människans hopp.

En helt annan livssyn följer av bekännelsen till Gud som vår Fader. Den yttersta verkligheten är en person, en kärlek, vår himmelske Fader. Tillvaron har mening därför att det ytterst finns någon som bryr sig och förstår – och som har visat det i vår historia. I Jesus ser vi att det finns hopp för dig och mig och hela världen. Det är ett hopp som inga virus i världen kan göra om intet.

Men den nuvarande situationen utmanar också sådan kristen tro som ger intryck av att vi enkelt kan be, bekänna eller tro bort lidandet. Nej, nu gäller det att visa en verklighetsförankrad kristen tro, som varken blundar för det som sker, ger löften som inte infrias eller, å andra sidan, förminskar det kristna hoppet.

Nya testamentet kallar den tid vi lever i nu för ”den nuvarande onda tidsåldern”. Men Nya testamentet talar också om ”den kommande världen” eller ”den kommande tiden”, då Gud ska ställa allt till rätta. Nu lever vi i brytningstiden mellan de två tidsåldrarna. Med Jesus har Guds rike redan brutit in och det nya är här.

Men samtidigt är den fallna verkligheten kvar. Skapelsen är fortfarande lagd under förgängelsen och världen är fortfarande i den ondes våld – men inte för alltid.

Utifrån kristen tro är coronakrisen ingen överraskning. Vi kan med Paulus säga: ”Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad” (2 Kor 4:8–9; B2000).

Det finns hopp eftersom Jesus är med oss i svårigheterna nu. Och det finns hopp eftersom han ytterst kommer att göra allting väl.