Betala licens för

Public service-idén jobbar i motvind. På två år har Svensk television tappat 250 000 tittare till andra kanaler.
"Vi är inte med i tittarsiffreracet" förkunnade SVT:s vd Eva Hamilton för K G Bergström i dennes intervjuprogram häromveckan. Hon pekade i stället på att antalet licensbetalare ökar och konstaterade stolt att allt fler tittar på SVT på internet.
Nu kan man ju tycka att just tv-licensen är ett tämligen trubbigt instrument för att mäta tittarnas intresse för just SVT. Licens betalar alla som innehar en tv-mottagare. Även om man ratar public service-utbudet (vilket allt fler uppenbarligen gör) så måste man lika fullt betala för tv-innehavet.

Att SVT:s internetsändningar har blivit en framgång är ju bara att gratulera till, men här biter sig Eva Hamilton i svansen, eftersom datorer inte är licensbelagda. Redan i dag kan alltså svenskarna licensfritt titta på public service via internet samtidigt som de måste betala licens för att se reklamfinansierade kabel- eller satellitkanaler på tv. Det är svensk public service-logik när den är som bäst.
Public service brottas också med trovärdigheten. Enligt uppdraget ska utrymme ges åt en mångfald av åsikter och meningsyttringar. Men när det gäller exempelvis det nya förslaget till äktenskapslagstiftning så har utrymmesfördelningen kraftig slagsida.

"Rättens riddare", ett barnprogram från Utbildningsradion, kan belysa hur kravet på saklighet och opartiskhet åsidosätts när en politiskt korrekt idé ska säljas in till motsträviga medborgare:
Programledaren Hulda Lind Jóhansdóttir ska i skepnad av Rättens riddare försvara flickan Miranda som har två pappor. Hon får inte komma på bästa kompisens kalas eftersom kompisens dumma pappa tycker att en homosexuell livsstil är onaturlig. Underförstått: den som inte tycker att samkönade relationer ska upphöjas till norm, är elak mot barn och mobbar avvikande.
Rättens riddare löser situationen med att planka in på kalaset, hota barnen med ett svärd och utbrista: "Det spelar väl ingen roll om man har en mamma och en pappa och två pappor och femton mammor. Åh, jag blir så förbannad!"
Så här enkelt stoppar man ner åsikter i halsen på barn. För vilken unge törs säga emot när Den rätta åsiktens riddare visar blankt stål?
Se gärna detta obehagliga barnprogram på UR:s
webbtv. Det säger en hel del om hur public service tolkar sitt uppdrag att verka för fri åsiktsbildning.

I den genomkommersiella tv-världen har public service ett viktigt uppdrag att producera och sända program som inte alltid får plats i reklamkanalerna. Men det är en sak att upprätthålla saklighet och opartiskhet i verkligheten och en annan sak att skryta om det i självgoda reklamsnuttar.
Även om "Fri television"-reklamen har framkallat många elaka gapskratt, så är det frågan om den är såpass rolig att folk vill fortsätta betala tv-licensen när andra alternativ gives. Den enda vettiga lösningen är att konsumenterna helt enkelt betalar för de kanaler de vill titta på. Vill man inte svälja den "rätta" åsikt som torgförs av public service-företagen, så ska man inte behöva betala för den heller.

Maria Andersson
ledarsidan@varldenidag.se