Beklaglig woke-inriktning
på Ekumeniska veckan

Hur ett jubileum förvaltas brukar säga mer om den egna tiden än om det man vill påminna om. Just nu hålls Ekumen­iska veckan i Stockholm till minne av Nathan Söderbloms ekumeniska möte för 100 år sedan – i sin tur i åminnelse av kyrko­mötet i Nicaea 1 600 år tidigare. 

Det viktiga möte i Nicaea som slog fast Jesu gudomliga natur spelar dock en undanskymd roll i årets vecka. Desto större är betoningen på det tema som föll sig naturligt efter första världs­krigets fasor, men som i dag har blivit alltmer politiserat – nämligen fred.

Samverkan mellan kristna är i grunden en god dygd. Men resultatet blir ett annat när ekumenik inleds från samfundsled­ningar än när den byggs underifrån. Viljan att hålla sams medför att teologiska skillnader filas bort, och man får enas kring allmänna principer. 

I sådana samarbeten tenderar dag­ordningen också att sättas av de mest plura­listiska grupperna, de som upplever renlärighet som mindre viktigt, och som kan sträcka den ekumeniska strävan så långt som att till och med inkludera islam, så som skett i år. 

1925 ansåg pingstvänner och katoliker av varsina skäl att de inte kunde stå bakom den ekumeniska agendan, men i år finns de med på ett hörn. Program­innehållet domineras dock starkt av Svenska kyrkan och Equmenia­kyrkan, och under det övergripande freds­paraplyet hamnar många programpunkter långt ut på den progressiva kant som övriga samhället till stor del redan har övergett. 

Ett återkommande drag inom den progressiva teologin är anhäng­arnas oförmåga att inse att de står för en ytter­kantsposition. Flera medverk­ande lyfte förvånat frågan varför de kritiseras för att vara vänster och woke, när de bara tycker sig förmedla ett kristet budskap? 

Flera inslag under veckan har illustrerat de ansvarigas svårighet att betrakta verk­ligheten med andra glasögon än pride­färgade. Och just för att dessa grupper sträcker sig så långt för att framstå som relevanta, riskerar de tvärtom att bli irrelevanta.

Att tala om fred i tider av krig innebär med nödvändighet politiska ställnings­taganden. Veckans huvud­föredrag från Sofia Camnerin lyfte visserligen några teologiska och dagsaktuella poänger som de flesta kan antas stå bakom. Men när man talar en lång stund om Gaza utan att med ett enda ord nämna Hamas roll och ansvar, blir budskapet så ensidigt som det aldrig får bli när man vill skapa en enande samsyn i en djupt komplex krigssituation.

Det är inget fel med alla de allmänna uppmaningar om fred som har yttrats under veckan. Men en trovärdig respons kräver också konkreta förslag för hur aktörer ska hanteras som helt vill förinta sitt grannland. Ett vuxet ledarskap kräver en trovärdig beskrivning av tillvaron, inklusive människans fallna natur, snarare än att uppmuntra till ännu större normbrytande.

I samband med svåra konflikter och krig är det ofta troende kristna som har stigit fram och byggt broar till försoning. Men de processer som verkligen kan vända mörker till ljus tas sällan på samfunds­kontor. Den främsta formen av ekumenik formas på gräsrotsnivå, när människor i olika kyrkor upptäcker att de har samma grund i Skriften, och finner hjärtats gemenskap under samma Herre och samma uppdrag. 

Alla de kyrkor som går i bräschen för denna veckas progressiva linje startade en gång just på det sättet. Därför borde de vara mer öppna för sann ekumenik, byggd på insikten av att vara ett gemensamt folk som inte hör hemma i opinions­elitens knä, utan frimodigt väljer att förkunna Guds annorlunda rike som det verkliga botemedlet för en konfliktfylld värld.