Att vinna val handlar om både politik och statsmannaskap

De senaste dagarna har val hållits i Brasilien, Danmark och Israel. Många detaljer återstår, men det finns ändå ett antal slutsatser som kan dras av dessa tre val. Resultaten tycks visserligen luta åt olika håll, men de ger samtidigt angelägna påminnelser om vikten av såväl en trovärdig politik som trovärdiga ledare.

Brasiliens president Bolsonaro beslutade efter två dygns betänketid att erkänna sig besegrad. Han borde egentligen ha haft goda förutsättningar att vinna. Brasilien har många kristna väljare som uppskattade Bolsonaros konservativt inriktade politik, men den nu avgående presidenten har också utmärkt sig med rader av icke statsmannamässiga utspel. Detta har skapat starka negativa reaktioner som fick väljarna att strömma ut och ge makten åter till gamle socialistpresidenten Lula da Silva. Detta trots att Lula avtjänat fängelsestraff för korruption och även han har gjort anmärkningsvärda utspel. Men missnöjet med Bolsonaro vägde tyngre för väljarna. Situationen påminner om den i USA för två år sedan när president Trumps personliga brist på statsmannamässighet skapade ett starkt väljartryck att rösta bort honom, trots att många väljare egentligen stod till höger.  

I Danmark blev resultatet liknande det svenska: Socialdemokraterna vann röster från de andra partierna på vänsterkanten, och tycks kunna behålla makten om de får ihop förhandlingarna med möjliga regeringspartners. Den mest intressanta väljartrenden är dock den kollaps som drabbat det invandringskritiska Dansk Folkeparti. Samtliga ledande partier har i dag accepterat den linje som för sju år sedan gav partiet över 20 procent av rösterna; hela det politiska fältet står nu för en mycket restriktiv invandringspolitik. Men trots att Dansk Folkeparti fick ett sådant genomslag för sin huvudfråga har nu nio av tio väljare övergett partiet efter att de förlorat sig i interna strider. Detta blir en varning till exempelvis Sverigedemokraterna att det inte räcker med att få genomslag i sin politiska huvudfråga. För att vinna väljarnas långsiktiga förtroende behöver man också forma en bredare politik som håller över tid.

I Israel lutade det på onsdagsmorgonen åt att Benjamin Netanyahu vinner majoritet och åter får bilda regering efter att det mycket spretiga regeringsalternativet till vänster kollapsat. De israeliska väljarna har de senaste åren stadigt flyttat sig åt höger, och Netanyahus högerparti Likud har på 2000-talet blivit det nya statsbärande parti som övriga partier behöver relatera till. Men även om Netanyahu har varit en tydlig försvarare för Israels rätt till trygg existens har han inte undgått maktens förmåga att korrumpera, och han hotas fortfarande att ställas inför rätta för mutbrott. Det bästa för hans parti och Israel torde därför vara att han nöjer sig med tillfredsställelsen att vinna makten åter och därefter lämnar över till nästa generations Likudledare.

Trots olika valutslag påminner dessa tre val oss om att både det politiska innehållet och den personliga moralen behöver ha trovärdighet hos den som vill leda ett land. I många länder syns ett folkligt missnöje mot den vänsterprogressiva rörelse som haft sådan framgång i västvärlden under det senaste halvseklet. Men ideologisk riktning är inte nog för att vinna folkets långsiktiga förtroende. Det väljarna med rätta kräver är ledare med karaktär, som med mognad och statsmannamässighet kan möta väljarnas önskan om en värdebaserad politik. Det gäller i alla länder, även i Sverige.