Alltid någon som betalar när
politikerna pratar om ”gratis”

Den senaste tiden har Social­demo­krat­erna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet presenterat sina skugg­budgetar. På grund av att Tidöpartierna har majoritet i riksdagen kommer de rödgröna partierna inte att få igenom sina förslag, men det är ändå intressant att se vad de skulle vilja göra med pengarna om de fick makten. 

Här finns förslag om att höja barnbidraget (S, V och MP); att införa en bonus vid leasing av elbil (C och MP); slopat karens­avdrag (S och V); samt slopad arbets­givaravgift för unga och långtids­arbetslösa (C).

Ett annat förslag, från Social­demo­krat­erna, är ”gratis kollektiv­trafik för unga”. Förslaget innebär kostnadsfria resor inom kollektiv­trafik för 12–19-åringar i grund­skola och gymnasiet på kvällar, helger och lov, samt för heltidsstudenter upp till 24 år vid universitet eller högskola under terminerna. 

Det är inte första gången som politiker pratar om ”gratis” när det gäller olika förslag och reformer. År 2014 föreslog Miljöpartiet gratis preventiv­medel för alla unga; år 2018 föreslog Vänster­partiet avgiftsfri kulturskola för alla barn; och i våras föreslog Social­demokraterna gratis körkort till ungdomar som är inskriva på arbets­förmedlingen.

Därtill har EU infört gratis tågresor inom Europa för vissa ungdomar och 2016 införde S-regeringen gratis inträde på statliga museer.

Det behöver inte vara något fel med dessa förslag eller reformer, utan kan tvärtom vara mycket som är bra. Problemet är bara att det inte finns något som heter ”gratis” i välfärden – det är alltid någon annan som betalar.

Frågan är därmed om det är motiverat att ta 750 miljoner av skatte­betalarnas pengar för att låta unga resa gratis på kvällar, helger och lov. Vi lever i en tid då allt fler unga dras in i gängkriminalitet och i ett samhälle där det pratas om att barn behöver mer tid med sina föräldrar. På vilket sätt är det då vist att uppmuntra fler unga att ”ränna omkring” på stan eller ta sig till olika stadsdelar? 

Nu är det så klart bara en liten del av de unga som dras in i kriminalitet – och de unga kriminella kanske ändå inte bryr sig om att betala i kollektiv­trafiken – men vilken signal ger förslaget? Är det inte bättre att genomföra reformer som ger barn och unga mer tid med sina föräldrar eller mer tid till fysisk rörelse? Eller åtgärder som ger pensionärer ”kostnads­fria” resor i kollektiv­trafiken? En grupp inom vilken många sitter ensamma i hemmet och mår psykiskt dåligt för att de inte har någon att umgås med.

Därtill finns det sannolikt unga som inte alls skulle utnyttja kollektivtrafiks­kortet: norrländska epa-ungdomar som säkert hellre skulle vilja ha ett bidrag till reservdels­kostnader (eller lägre priser på drivmedel); tjejer som sitter hemma och läser och hellre skulle vilja ha ett bidrag till sina böcker (eller slopad bokmoms); eller ungdomar som bor på platser där kollektiv­trafiken knappt fungerar och hellre skulle vilja ha ett bidrag till körkortet.

Varför ska staten bestämma att det är just kollektivtrafik som unga ska slippa att betala själva?

Oavsett vad man tycker om saken borde politiker och medier sluta att prata om ”gratis” och vara mer tydliga med att det handlar om skatte­betalarnas pengar. De flesta förstår så klart detta, men det är lätt att tänka ”Åh, vad bra det låter” om det inte påpekas hur mycket ett förslag kostar skattebetalarna.

Det behöver också bli ännu tydligare på vilket sätt politikerna tänker håva in pengarna (förutom det man redan inbringar genom skatt på arbete, konsumtion och kapital etc). Tänker en eventuell kommande S-regering gå med på MP:s krav om höjd skatt på bensin och flygresor? Tänker en sådan regeringen gå med på V:s förslag om avskaffat rutavdrag? Och tänker en sådan regering acceptera C:s förslag om sänkta nivåer i a-kassan?

Medierna nämner ofta lite kort hur partierna tänker finansiera sina skugg­budgetar, men det är alltid mer fokus på det som partierna vill strössla ut pengarna över.

Det är lätt att vara generös – så länge det handlar om någon annans pengar.