Allt tillhör oss – om karismatik och liturgi

Varje gång himlen möter jorden uppstår en kombination av det som är gudomligt fullkomligt och det som är mänskligt bräckligt. Både gudstjänstens liturgi och karismatik är bärare av båda. De kan var för sig vara starkt vitaliserande och till stor välsignelse, men har också sina begränsningar och risker.

Karismatikens styrka ligger i dess här och nu, i dess ”Se, jag gör allting nytt”. Här finns det spontana gudsmötet, den vitaliserande friheten och förväntan på Andens verk mitt ibland oss. Dess svaghet är att du måste vara ”där” – att du aktivt måste ge dig hän till och kliva in i den.

Det är ofta inget större problem när livet är i balans, men kan vara en större utmaning när det har fallit i bitar och varken ork eller lust finns där.

Liturgins styrka ligger i dess fasthet och kontinuitet, i dess ”densamme i går, i dag och i evighet”. Den bär en vila och en naturlig delaktighet. Den dagen man inte är så stark och karismatisk kan man ändå komma och bli buren i gudstjänsten.

Liturgins svaghet uppstår i samma ögonblick som den inte längre fylls av levande tro. ”... den som kommer till Gud måste tro att han finns ...” (Hebr 11:6), och liturgi utan just tro blir till ceremoni – till sladdar utan ström och ådror utan blod.

Det är intressant att se att den första församlingen hade liturgi, ett strukturerat böneliv. Även efter pingstdagens andeutgjutelse gick Petrus och Johannes upp till templet för att be vid nionde timmen. Men den var samtidigt också så radikalt karismatisk och full av Guds kraft att folk blev helade genom en apostels skugga! För dem var det inte antingen eller, utan både och.

Utmaningen i dag är att förespråkarna för karismatik respektive liturgi så ofta ligger i var sin skyttegrav. I den karismatiska är all sorts liturgi träldomsok och död religion. Eftersom man ofta själv har brutit sig ur en mer liturgisk tradition ligger också en stor del av ens identitet i reaktionen mot ”det gamla” och dess uttryck.

I liturgikernas skyttegrav råder ofta en intellektuellt nedlåtande attityd mot ytliga och rotlösa karismatiker. De är lillebrodern, som man hoppas ska växa upp en dag men som man fram till dess ser ner på. Man hånskrattar och suckar djupt över karismatiska avarter utan att se sitt eget behov av andlig vitalisering och friskhet.

Tänk om vi i stället skulle våga krypa upp ur skyttegravarna? Kanske behöver vi både den fasthet som en trosfylld, Kristuscentrerad liturgi kan ge, och den frihet som finns i karismatiken? Inte utifrån tänkesättet ”något för alla”, utan övertygelsen om att ”allt tillhör oss”.

Intressant nog har jag sett människor bli botade och berörda av Gud både genom förbön med handpåläggning, och genom att ta emot nattvarden i tro. Jag har sett unga få samma djupgående möte med Jesus både i den karismatiska elektriciteten och i det liturgiska lugnet. Jag har sett Gud svara på både spontana och lästa böner, bara de bes i tro på honom.

Jag är och förblir evangelisk karismatiker utifrån övertygelse, men min bön är att jag aldrig ska glömma att det är ”tillsammans med alla de heliga [som vi ska] kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet ... [och så] bli helt uppfyllda av all Guds fullhet” (Ef 3:18–19).