15 år av ovisshet

Det tog 40 år innan Moskva erkände att man sköt ned DC3:an, som försvann med hela sin svenska besättning på åtta personer i juni år 1952. Den svenske diplomaten Sverker Åström var en av dem som på ett tidigt stadium såg till att hemligstämpla och mörklägga alla fakta kring nedskjutningen.
Därför tog det ännu längre – 50 år – innan farkosten bärgades efter att ett privat svenskt konsortium hittat flygplanet. Passiviteten från svenska myndigheter – med UD i spetsen – inför det sensationella fyndet som Gustaf Douglas och Anders Jallai gjorde när de lokaliserade DC3:an för några år sedan, bidrar till känslan att vissa svenska politiker lika gärna hade sett att flygplanet fått ligga kvar på havets botten.
I DC3:an fanns fem signalspanare från Försvarets Radioanstalt. Sovjet släppte i början av 90-talet uppgifter som tydde på att en eller flera ur besättningen hoppat fallskärm strax innan planet störtade. Det enda som hittades under det svenska försvarets omfattande spaningsarbete efter haveriet, var en genomskjuten gummiflotte.

Det faktum att DC 3:an sköts ned och mötte havsytan mitt i en stor pågående sovjetisk militärövning, är en av de uppgifter som har förtigits. Liksom att Sverige hade tillgång till topphemlig signalspaningsutrustning från Nato och att denna användes för flygspaning i DC 3:orna vid den aktuella tiden.
Dog besättningen vid kraschen? Hann de ur planet? Hamnade de i sovjetiska läger? Fanns det förrädare ombord? Var syftet med nedskjutningen att Sovjet ville få tillgång till den avancerade tekniska utrustningen och den kompetens som de svenska signalspanarna från Försvarets Radioanstalt hade?
I över 50 år har svenska myndigheter undvikit att skapa klarhet kring vad som egentligen hände DC 3:an. Material har hemligstämplats och möjliga initiativ att få fram sanningen har förhindrats. Att det antagligen var storspionen Stig Wennerström som avslöjade DC 3:ans rutter och avgångstider för Sovjetunionen skapar ytterligare frågetecken.

För en vecka sedan var det femton år sedan passagerarfartyget Estonia förliste på Östersjön. Der Spiegel-journalisten Jutta Rabe och regeringstrogna medier i Ryssland har rapporterat att Estonia blev utsatt för ett attentat och att det var därför som färjan sjönk så hastigt. Flera tekniska undersökningar har visat att explosioner har skett på fartyget. Den senaste svenska undersökningen på Chalmers efterlyste nya utredningar av det snabba sjunkförloppet.
Oavsett vad som nu hände tycks inte svenska myndigheter – den här gången heller – vilja att sanningen ska komma fram. Det totala dykförbudet och det desperata försöket att skyla över hela färjan med cement och sand visar på ett agerande som helt saknar logik – om det nu inte finns något att dölja.
Det enda sättet att få stopp på spekulationerna är att tillsätta en ny haveriutredning där experterna får skapa klarhet. Den ursprungliga haveriutredningen var en politiskt sammansatt kommitté som såg som sitt främsta mål att skapa konsensus. Och det är ingen bra utgångspunkt för sanningssökande.

Ruben Agnarsson
ledarsidan@varldenidag.se