Siewert Öholm: Yoga stjäl kristet självförtroende

Det var lunchtid, och klockorna ringde, som till gudstjänst, från en av de stora stockholmskyrkorna. Jag lockades in i kyrkan i tron att här firas kanske mässa. Jag trodde att klockorna, lite andligt uttryckt, inbjöd till " ett Jesusmöte". Jag var övertygad om att klockorna ringde för att människor skulle erbjudas en stund av stillhet och eftertanke mitt på dagen eller under lunchpausen. Jag gick in i kyrkan med en slags helig förväntan.
Kyrkorummet var stort. I några kyrkbänkar längst fram stod en ganska stor grupp, mest kvinnor, gungande och med armarna uppsträckta som till lovsång. Men instinktivt var det något som inte stämde i det jag såg. Jag hann bara ett par steg in, så kom en vaktmästare och ville ha 20 kronor av mig. Jag blev minst sagt förvånad. Min utgångspunkt var ju att få ta del av det som är mest gratis av allt, Kristi nåd och försoning. Men så var det inte. Inte den dagen och inte då, för ett par år sedan, i den kyrkan.
Jag ville inte betala, men min invändning gav vaktmästaren ett slags mod att börja tala. Kanske kände han igen mig, kanske var det bara en ventil som måste utlösa ett övertryck, men innan jag hunnit ställa en enda fråga säger han nästan viskande men ändå tydligt: "Kan du inte prata med någon av prästerna. Här har dom slutat att tala om Jesus. Nu är det qigong och yoga och sånt där som gäller". Det fanns en äkta förtvivlan i vaktmästarens röst. Ingen skvallerton, ingen illojalitet eller konspiration, bara sorg. "Dom har slutat tala om Jesus". Jag kände att jag delade vaktmästarens sorg när jag lämnade kyrkan. Erbjudandet som klockorna, de mäktig kyrkvalven och korset där framme vid altaret hade lockat med, var helt enkelt falskt.