Vladisav Savic, Stig Bergling och Rysskräcken, del 1: Ryssland på marsch igen

Ryssland på marsch igenSveriges utveckling har i hög grad präglats av vår geografiska närhet till Ryssland. Baltutlämningen, Raoul Wallenbergs försvinnande och nedskjutningen av DC3:an, avslöjade en svensk undfallenhet som anpassat sig till sovjet-ryska maktambitioner som sett Sverige som en del i en rysk intressesfär.
Samtidigt som det svenska försvaret i skuggan av Warszawa-pakten rustade sig för ett eventuellt angrepp från öster, har den politiska vänstern i Sverige både samspelat med Moskva och drivit på nedrustningen av det svenska försvaret.
Men det var först i samband med det socialdemokratiska maktövertagandet hösten 1994 som opinionen var mogen för en dramatisk nedskärning av det svenska försvarets resurser. Vänsterpartiet, som ansetts säkerhetspolitiskt opålitligt, välkomnades in i försvarsdebatten och med hänvisning till att det kalla kriget nu hade tagit slut, minskade försvarets andel av BNP på tio år från 2,6 till 1,4 procent. På tre decennier har det svenska försvarets andel mer än halverats.
Placeringen av försvarets anläggningar skedde inte längre utifrån militärstrategiska överväganden, utan sågs mest som glesbygdsstöd och arbetsmarknadspolitiska styrinstrument. När militären varnade för säkerhetspolitiska hot, avfärdades dessa som ogrundade argument i försvarets budgetdebatt med försvarsdepartementet.

När den borgerliga regeringen tog över makten år 2006, skedde det med en retorik som i stor utsträckning påminde om den socialdemokratiska.
Detta gällde även på det försvarspolitiska området. Utrikesminister Carl Bildts uttalande i utrikesdeklarationen från år 2007 om att "Europa aldrig har varit friare och säkrare än i dag" är ett bra exempel. Även om nedrustningen bromsades upp en aning, har de säkerhetspolitiska besluten från Alliansregeringen i stor utsträckning behandlats som en balanspost i budgeten. Finansministerns sparkrav fick försvarsminister Mikael Odenberg att avgå.

Nu marscherar militärparaderna på Röda torget igen. För knappt en vecka sedan godkände den ryska Duman en lag som ger Rysslands armé rätten att använda militärt våld utomlands, utan särskilt tillstånd.
I mars förklarade president Dmitrij Medvedev att den ryska militärmakten, och särskilt kärnvapnen, ska rustas upp. Och redan för tio år sedan antog Ryssland ett nytt koncept för sina väpnade styrkor som öppnade upp för tanken att använda sig av taktiska kärnvapen för att besegra Nato.
Frågan är då vart Vladimir Putin vill leda sina trupper?
I centrum för den ryska militärexpansionen står tillgången till och distributionen av energikällor. Det överraskande kriget i Georgien var i första hand ingen gränstvist, utan handlade om tillgången till de ymniga energikällorna i Kaukasus.
Att Ryssland nu övar i Östersjöområdet är alltså ingen tillfällighet. Gasledningen i Östersjön ses av Moskva som en militärstrategisk infrastruktur som ska försvaras med militärmakt.

I somras hade Sveriges Radios tidigare Moskvakorrespondent Vladislav Savic en radioserie om "Putin och rysskräcken".
Han frågar sig varför Putins Ryssland upplevs som ett allt större hot i väst och i Sverige och undrar om det verkligen är befogat att tala om Ryssland som en potentiell fiende. "Är det verkligen vi som är hotade eller är det tvärtom?" frågade sig Vladimir Savic, och menade att ryssarna uppfattar att det är väst som hela tiden närmar sig deras gränser.
"I Moskva ser man Sverige som ett av de mest antiryska länderna inom EU i dag" sade den gamle Moskva-korrespondenten och frågade sig om det finns dolda intressen i väst att måla upp Ryssland som en hotande makt.

Vladislav Savic har skrivit boken "Det tysta kriget: Olja/makt/kontroll" som riktar skarp kritik mot USA, för att landet bygger upp militära baser runtomkring i världen i syfte att kontrollera världens oljetillgångar.
När Vladislav Savic ska bedöma Rysslands militära ambitioner glömmer han fullständigt sina expertkunskaper om sambandet mellan energi och krig.

Ruben Agnarsson
ruben.agnarsson@varldenidag.se