Välsignad mark på Sundsgården

Välsignad mark
på SundsgårdenMånga barn på behandlingshem får inte den skolundervisning de har rätt till. Det slår Skolinspektionen larm om i en ny rapport. Men det finns goda undantag – ett av dem är Sundsgården utanför Stockholm som drivs av Frälsningsarmén.

När Världen idag passerat Drottningholms slott och en rad broar börjar vi närma oss Svartsjö och Sundsgårdens skola och behandlingshem.
Vi kör förbi Frälsis-skylten som talar om att det är privat område. Snart kommer ett myller av hus i olika färger.
– Välkommen till Sundsgården, säger föreståndaren Britt-Marie Rossiter när Världen idag möter henne på parkeringsplatsen.
Vi är framme på ett av undantagen bland de så kritiserade svenska behandlingshemmen. För statistiken säger att pojkarna som placeras här – lyckas.
Skolinspektionen har nyligen avslutat en granskning av skolgången för de elever som får särskild undervisning i så kallade hvb-hem (Hem för vård eller boende).
Resultatet är nedslående. Elevernas hemkommuner är passiva och det saknas en genomtänkt strategi för skolundervisningen. Endast ett av de 31 granskade hvb-hemmen undervisar i alla ämnen och ger eleverna den undervisningstid de har rätt till.
– Nyligen kunde vi läsa om vuxna med en bakgrund på barnhem som kräver ersättning från staten för de lidanden de har fått utstå. I vårt moderna samhälle vill vi gärna tro att vi är förskonade från sådan vanvård. Men än i dag är det nödvändigt med hög vaksamhet. Vi har hittat stora brister i den skolgång som de placerade eleverna får, skrev Skolinspektionens inspektionsdirektör Marie-Hélène Ahnborg för en tid sedan på DN Debatt.

Forskning visar inte bara att utbildningskarriären avgörs redan i grundskolan, utan även att det är vanligare med låga betyg bland långvarigt behandlingshemsplacerade än andra barn.
Och lågt betyg i grundskolan betyder sämre mående som äldre. Det visar forskningen.
"Ofullständiga betyg från grundskolan ökar starkt risken för alla former av psykosociala problem", skriver Socialstyrelsen i sin sociala rapport 2010.
Man konstaterar också att frånvaro av skolmisslyckande är den starkaste skyddsfaktorn hos en ung människa.

Sundsgårdens föreståndare Britt-Marie Rossiter har också tagit del av Skolinspektionens rapport.
– Man kan säga att vi är det trettioförsta behandlingshemmet – det hemmet där det funkar, säger hon och ler.
Hon visar oss runt medan hon berättar om Sundsgårdens 67-åriga historia.
– Det här är alla mina föregångare, säger hon och pekar på väggen.
Där hänger fotografier på snyggt uppsträckta officerspar i uniform som varit föreståndare i verksamheten.
På en annan vägg hänger det en tavla med ett bibelord hämtat från Jeremia: "Sök stadens bästa".

Just detta har man gjort sedan 1943 då verksamheten startades på överstelöjtant Herman Larssons initiativ. Inspirationen hämtades från USA och hemmet Boys town i Omaha. Målgruppen var hemlösa och "underpriviligerade" pojkar som behövde en fungerande skolgång.
– Sundsgården har aldrig gjort något uppehåll och åldersmässigt har målgruppen varit densamma. Det är många pojkar som fått sina liv förvandlade här. Det är verkligen välsignad mark, säger Britt-Marie Rossiter.
När vi sätter oss med behandlingschefen Magnus Ohlson, förklarar han varför Sundsgården så ofta lyckas med sina placeringar. Ett ord som kommer upp i samtalet är "vårdsammanbrott", vilket mäter hur ofta vården avbryts bland placeringarna.
Bo Vinnerljungs forskning från början av 2000-talet visar att 30 till 37 procent av placeringar på svenska behandlingshem bryter samman, de flesta under det första året.
– Här ligger vi ganska konstant på en siffra runt elva procent, vilket vi tycker är bra, säger Magnus Ohlson som själv har erfarenhet av social vård. Hans föräldrar missbrukade, men genom LP-stiftelsen fick de hjälp att komma på fötter.
Till Sundsgården kom han förra sommaren då han lämnade en klient från ett annat hem.
– Jag kände direkt att det var något speciellt med den här platsen, säger Magnus Ohlson som bara några månader senare flyttade med familjen från Lidköping och blev vårdansvarig på gården.

Fritidsledaren Johan Wikstrand har arbetat i verksamheten sedan 1994. Han menar att det grundläggande för att få bra resultat är att man får med klientens familj i förändringsarbetet.
– Det är hela tiden det vi försöker jobba med. Då blir det riktigt bra, säger han.
På Sundsgården arbetar man med föräldrarna genom bland annat metoden Föräldrakraft.
Britt-Marie Rossiter berättar att man tar hjälp av Frälsningsarméns kår på Södermalm i Stockholm som bistår med lokal när Föräldrakraftkurserna hålls.
– Då inbjuder kåren även andra föräldrar som är drar nytta av föreläsningarna, säger hon.
Utbildningarna styrker föräldrarna i sitt föräldraskap. På så sätt försöker personalen minimera kryphålen för att undvika utspel, vid exempelvis permissioner i hemmet. Johan Wikstrand berättar att täta skott gäller även mellan boendet och skolan.
– Det är väldigt tät kontakt mellan personalen på boendena och lärarna på skolan. Vi har två överlämningar per dag.
En annan sak som Johan Wikstrand tycker är viktig är att aktivera pojkarna så att de blir trötta.
– Ibland får någon springa ett varv i vårt motionsspår under en lektion när de inte kan sitta still.

Till sin hjälp har fritidsledarna en hel sjö med båtar, vattenskidor och fiske. Men också andra fritidsaktiviteter som studsmatta, innebandy och utflykter.
– Varje år åker vi skidor i fjällen, säger han.
Tjusningen med arbetet – som många gånger är väldigt långsiktigt – menar Johan Wikstrand är kontakten med tidiga elever som regelbundet hälsar på.
– Ofta när de tagit körkort blir den allra första turen med bilen ut hit. Vi har en kille som just nu håller på med körkortet. Han hoppas bli klar till vår fotbollsturnering i maj så han kan komma och stajla lite med bilen.

Fotbollsturneringen är en återkommande aktivitet där gamla elever kommer på återträff för att hälsa på.
– De kommer tillbaka oftast med sin tjej, barn och vovve. Vi spelar fotboll och grillar. Det är vid såna tillfällen som man får den riktiga belöningen som personal. Uppslutningen brukar vara väldigt bra, säger han.
Under de år han arbetat i branschen ser han en trend att pojkarna som placeras är äldre. Han tror att det har att göra med ekonomi – att kommunerna på alla sätt försöker undvika kostsamma placeringar.
– Men det är kontraproduktivt. Problemet blir ju att de är mer skadade när de kommer hit som äldre, vilket innebär mer arbete med dem. Ingen tjänar ju på det – framför allt inte pojken.

Erik Lundström
erik.lundstrom@varldenidag.se
Läs vår tryckta utgåva den 7 april: Ahmed, 17: "Jag trodde inte det kunde bli så här bra"