Turkiska staten konfiskerar assyriers mark

Turkiska staten konfiskerar
assyriers markMor Gabriel har vunnit en seger i domstolen, men striden fortsätter om mark som staten konfiskerat. Även många bybor i området har fått sin mark konfiskerad, rapporterar Nuri Kino som nyligen återigen återvände till sin födelsestad och klostret Mor Gabriel.

Tillsammans med den svenske pastorn Bertil Bengtsson och hans dotter journalisten Marie Starck åker jag till min födelsestad Midyat och klostret Mor Gabriel. Vi gör en avstickare till en by längs vägen. Nu börjar historierna bakom kameralinserna, de om förföljelse och förtryck. Ingen är förskonad från minnen fyllda av hat och ond bråd död.
Vi är nu i Turabdin, Guds tjänares berg, världens kyrk- och klostertätaste plats, en av kristendomens heligaste platser. Överallt snyggt klädda kristna som delar ut mat och sötsaker. Turkiska journalister finner det exotiskt. Kamerorna smattrar.
Vi kör bort från staden och in i byarna. I denna färd har jag också EU-tjänstemannen Christos Makridis, den belgisk-assyriske journalisten Nail Beth-Kinne och ett medelålders par från Österrike som sällskap. Första anhalten är Aynward, den by där kristna i Turabdin höll stånd som längst under folkmordet 1915-1920. Det är nya tider nu. Nya strider utkämpas. Nu är det marken som illegalt konfiskeras av både staten och kurdiska grannar som är i fokus för kampen.

Vi besöker tre byar med liknande historier om hur staten har lurat bybor på mark. Jag är i Turabdin också för att bevaka rättegångarna mot klostret Mor Gabriel. På kvällen kör vi tillbaka till klostret. Biskopen visar mig en inbjudan. På fredag den 24 april ska inrikesministern Besir Atalay resa till Turabdin för att personligen överlämna lagfarter till bybor som inte tidigare hade papper som bevisar att de äger mark de har ärvt. Biskopen är inbjuden till att delta i en ceremoni som ska hållas i en av de kristna byarna, ungefär fem mil sydväst om klostret. Det offentliga Turkiet säger att ministern ska dela ut lagfarter till sju byar som tvistat mot staten.

Några samtal senare får jag veta att det inte stämmer, åtminstone tror inte Turabdinborna själva det. Varken sådana som fortfarande bor kvar eller de som en gång har drivits ut ur det som varit deras fädernesland i tusentals år, däribland många europeiska medborgare. Den egentliga anledningen till ministerns besök ska vara att man vill skyla över statens egen illegala konfiskering. Den turkiska staten har lagt beslag på mark som till stor del ägs av assyrier. Ägorna har inte kunnat brukas på över trettio år. I decennier har det pågått krig mellan den turkiska armén och PKK på de ägorna. Eftersom marken inte kunnat brukas har staten konfiskerat den. Tre fjärdedelar av många assyriers egendomar i stora delar av Turabdin håller på att tas över av staten.
På tisdag morgon ringer jag upp inrikesministeriet. Till slut får jag på eftermiddagen beskedet att inrikesministern inte kommer. I stället ska Sertac Sönmezay, vice statssekreterare på UD, komma.
En källa hos åklagarmyndigheten i Mardin säger att Sertac Sönmezays besök varit planerat länge. Han ska bland annat granska rättegångarna mot klostret. I Midyat är traditionen att biskopen firar påsk eller jul i en av stadens kyrkor i stället för i själva klostret. Midyatbor, kristna som muslimer, det offentliga Turkiet som företräds av borgmästare, distriktguvernör och arméofficerare samt bybor – alla vill vara med och fira de kristna helgerna med biskopen. Bybor kommer, lämnar sina presenter och visar sin respekt. En del av dem pratar sedan om sina problem. Jag, Marie Starck och Bertil Bengtsson sitter med. Nästan alla bybor verkar ha problem med konfiskerad mark. En turkisk lärare som vill vara anonym säger:
– Det finns inte en by i Turabdin som inte har problem, alla har förlorat mark sedan lagen om Kadestro, om tioårsregeln stiftades. Staten konfiskerar mark olagligt genom att stifta en lag som ger dem rätten till stöld. Det handlar både om muslimers och kristnas byar, men mest kristnas.

Onsdagen den 22 april är det rättegång. Den åttonde förhandlingen. Ett hundratal personer samlas utanför domstolen, tio fick komma in till själva rättegångssalen. Många fler vill. Jag letar efter de muslimska byfogdarna, jag vill beklaga sorgen, de har haft flera olyckor i familjerna sedan jag träffade dem senast. Medan jag tittar mig omkring känner jag en hand på min axel. Det är en av dem, han som har förlorat en fjortonårig dotter. Jag vänder mig om tar honom i hand, tar hans anhöriga och vänner från de andra byarna också i hand. De undrar om de kan få en stund med mig efter rättegången. Väl inne i den trånga salen avklaras först statens anklagelse mot klostret och sedan klostrets mot staten.

Rättegångssessionen mellan byfogdarna och klostret är över på femton minuter. Inga beslut tas, domaren säger att åklagarna inte är färdiga med två av utredningarna och väntar in dem. En annan rapport överlämnas till parternas ombud för genomgång.
Utanför domstolen står en av byfogdarnas söner och väntar på mig. Kamerorna smattrar mot Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot från Sverige, Tysklands ambassadsekreterare, EU-kommissionens sekreterare i Turkiet och assyrier från Europa som kommit för att bevaka rättegången. Byfogdarna befinner sig på parkeringen, inga journalister är intresserade av att fotografera eller prata med dem.

Byfogden Ismail Erkal som jag var hemma hos förra gången jag var i Turabdin är mest tyst, han låter de andra prata. När de är klara tar han över, han vill prata ostört med mig.
– Säg åt biskopen att vi är trötta, det här vill varken han eller vi. Det har kostat oss mycket pengar och det kostar er alla som reser fram och tillbaka mycket pengar och energi. Låt oss få slut på det här. Det är andra som ligger bakom hela dispyten, vi känner oss lurade och kränkta. Vi är trötta, snälla, be biskopen möta oss inofficiellt. Medla mellan oss.
– Men ni vittnade ju mot klostret senast den 4 april, ni har ju enligt vad jag hört gjort nya anklagelser mot klostret, är det fel?
– Nej, det stämmer. Men det är inte vi. Vi används som brickor i ett spel.
Jag blir tagen av att byfogdarna som tidigare var nästintill fanatiska i sina uttalanden mot kristendomen och klostret nu mer känns som trötta, lurade och kuvade bönder som drabbats av flera personliga tragedier. De är beredda att prata ut om hur det hela började och vilka andra krafter som manipulerat dem till att driva processerna.

På kvällen håller jag mitt löfte och pratar med biskopen. Hans respons är att det inte är första gången de sagt att de vill lösa konflikten, men att de inte håller sitt ord. Han vill gå den legala vägen, att rättegångarna ska gå vidare. Klostrets advokat lovade i en hearing efter rättegångssessionen att överklaga till Europeiska domstolen om klostret mot förmodan skulle förlora i Högsta domstolen i Ankara. Turkiet har visst fällts i liknande ärenden som armenier och greker överklagat två gånger. Men ingen vill att det ska gå till Högsta Domstolen eller vidare, man vill ha det löst i Midyat – så fort som möjligt.
När USA:s president Barack Obama nyligen avslutade sin Europaresa, valde han Turkiet som sista anhalt. Det var en markering. Han vill se landet som EU-medlem. Det har ingett hopp hos den lilla kvarvarande kristna folkgruppen. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt var där samtidigt som jag. Han vill också se Turkiet som medlem i EU. Båda regeringscheferna poängterade att Turkiet först måste garantera minoriteternas rättigheter.

Bakom Turkiets internationella engagemang, president Obamas intresse för landet och Reinfeldts kamp för dess EU-medlemsskap pågår det ett fult spel som man inte vill låtsas om. Yilmaz Kerimo skrev en fråga till Reinfeldt innan statsministerns resa till Turkiet, Kerimo ville veta om Reinfeldt tänkte ta upp frågan om klostrets mark med den turkiska regeringen. Bildt svarade på frågan.
"Sverige och EU fortsätter att ta upp alla dessa frågor med Turkiet. Exempelvis förblir Sverige en av de drivande i att uppmärksamma fallet med S:t
Gabrielklostret. Från svensk sida kommer vi fortsätta att i samtal med företrädare för Turkiets regering, på olika nivåer och i olika sammanhang, att trycka på att full respekt för bland annat minoritetsrättigheter är nödvändigt för att ett EU-medlemskap ska bli möjligt."
Det kanske finns hopp om ett av världens vackraste länder. Jag hoppas verkligen det. Men först måste Mor Gabriel lämnas i fred och Turabdinbor som blivit lurade på mark få upprättelse.

Nuri Kino
redaktionen@varldenidag.se

Delseger för klostret Mor GabrielDet turkiska klostret Mor Gabriel gick segrande ur den första rättsliga rundan om rätten till markområdet runt klostret. Men flera rättegångar återstår.

Ett myndighetsbeslut från förra året att en stor del av klostrets mark skulle föras över till kurdiska grannbyar upphävdes förra fredagen vid en domstol i Midyat. Det anrika klostret, över 1600 år gammalt, är mycket betydelsefullt för den syrisk-ortodoxa kyrkan och den långa rättsliga tvisten har följts med stort engagemang från omvärlden. Bland annat har flera svenska parlamentariker engagerat sig i klostrets kamp för sin mark.

Byherrar från tre byar runt klostret har hävdat att gränsen för klostrets mark var feldragen, och trots att klostret har dokument som ger dem rätt till marken har myndigheterna gett byarna rätt till marken. Men domstolen gav nu alltså klostret rätt i en av tvisterna.

Riksdagsledamoten Yilmaz Kerimo (S) var en av de svenskar som var på plats vid rättegången. Han menar att segern var viktig.
– Det här har stor betydelse för den fortsatta processen, om de hade vunnit så skulle klostret ha betydligt färre chanser i övriga mål. Men att vi inte har gett upp och fortsatt pressa har nu gett resultat, säger han till Länstidningen.
Ytterligare två rättegångar väntar, datum för dem är satta till 17 och 24 juni.

David Högfeldt
david.hogfeldt@varldenidag.se