Törnfågelns sång på YouTube

Jag älskar YouTube. Jag vet, jag vet, det finns massor av skräp där som jag inte skulle drömma om att titta på. Men det bleknar i jämförelse med möjligheten att återse älskade klipp och göra upplevelsen om och om igen. En sådan film som jag såg häromkvällen är invigningen av OS i Turin för tre år sedan. Annars är jag ingen vän av sådana spektakel; jag brukar tröttna innan de ens har börjat. Svulstiga arrangemang, påkostade shower och någon megaartist som gör ett mediokert uppträdande med en förmögenhet i gage. Måttligt intressant. Men så finns det undantag, och Turin var ett sådant. Här är bilden: på scenen under den olympiska elden sitter en huttrande symfoniorkester med halvfingervantar och ångande andedräkt. Framför orkestern, i svart slängkappa och med en näsduk virad mellan händerna, står den store tenoren, landets son, Luciano Pavarotti. Musiken är Puccinis Turandot. Den tidigare så välfödde Pavarotti är redan dödsmärkt, även om cancerbeskedet kommer först ett halvår senare. Man ser det på den stramande huden över kinderna, på draget över ögonen. Håret är färgat, ansiktet välsminkat, men det syns ändå. Och så sjunger Pavarotti dessa nästan överjordiskt vackra strofer ur Nessun dorma som slutar med det triumferande "Vincero!". Och segrar är just vad han gör: över kylan, över förväntningarna, övervikten och den lurande sjukdomen. Man ser i varje rörelse i anletsdragen vad det kostar honom att övervinna alltsammans, i den kolossala ansträngningen att framföra arian som anses vara en av de svåraste för tenorer. Det är inte några medvetna poser från en operadiva; det är på riktigt. Och så sluts ridån framför honom. Vissa kommentatorer tyckte att Pavarotti gjorde ett medelmåttigt framförande. För mig var det törnfågelns sång och bland det vackraste jag har hört. Invigningen i Turin blev Pavarottis sista stora framträdande, "Vincero" hans allra sista strof inför en masspublik. Ett och ett halvt år senare avled han i bukspottkörtelcancer. Turandot var också Giacomo Puccinis sista opera, och han avled innan den var färdig. Vid premiären 1926 framfördes Turandot ofullbordad, och dirigenten Toscanini lär ha avslutat föreställningen med att säga: "Operan slutar här, vid denna tidpunkt slutade Giacomo sitt värv. Döden i detta sammanhang är starkare än konsten." Med Pavarotti i Turin förhöll det sig tvärtom: konsten i detta sammanhang var starkare än döden, en triumf för livet och för människans storhet mitt i sina begränsningar. Tack, YouTube, för att jag blev påmind om det.