Sverige saknar lager för en längre kris

Coronautbrottet sätter tillgången till livsmedel och sjukvårdsmaterial på prov. Den inventering som myndigheterna presenterade i måndags visar att regionerna sammanlagt har skyddsutrustning för att klara 5 806 diagnosbesök och 1 444 vårddygn.

Vissa människor har i coronavirusets spår också börjat bunkra mat och matbutiker vittnar om att konserver och torrvaror med längre hållbarhet börjar glesna i hyllorna.

Blickar man bakåt i tiden har Sverige haft stora krisberedskapslager av livsmedel. Matlagren kunde innehålla tusentals ton med exempelvis ris, potatis, socker, kaffe, bönor och linser.

Ett sådant lager låg i Lenhovda i Uppvidinge kommun och var omkring 2 000 kvadratmeter stort. När det avvecklades 2001 såldes varorna vidare till industrin, sockret blev exempelvis godis.

Beredskapslagren började byggas upp efter andra världskriget och växte stadigt från 1960-talet fram till nedmonteringen efter kalla kriget. När de var som flest handlade det om flera hundra stycken. De låg utspridda över hela Sverige, ofta lite avsides men vid järnvägar för att varor snabbt skulle kunna skickas över landet. Förberedelserna för att klara sig under en längre kris var välplanerad jämfört med i dag, säger Jan-Olof Olsson.

Mycket av det här var jättehemligt men vad gäller mat pratade man om ett årsbehov för att komma igång med odlingssäsongen och skörd.

Efter Berlinmurens fall runt 1989–1990 och i samband EU-inträdet började lagren monteras ned successivt.

– När man såg den inre marknaden såg man de här lagren som obsoleta, säger Olsson.

I dag finns inga beredskapslager kvar och bedömningen från organisationen Civilförsvarsförbundet är att Sverige skulle klara sig i ungefär en vecka om importen av mat upphörde.

Vad gäller sjukvården hade dåvarande statliga Apoteksbolaget från 1970 till tidigt 1990-tal lager av mediciner, och staten hade vissa lager av sjukvårdsutrustning. Då nyttjade inte vården heller engångsartiklar, som plasthandskar, i lika stor utsträckning som i dag utan fler artiklar diskades av sjukhusen.

Sjukvårdssystemet byggde också på att sjukhusen hade egna tillagningskök, och skolor var förberedda på att i kris bli vårdinrättningar. Sängar, kläder och sängkläder inklusive tvättmaskiner var undanstuvade i skolförråd.

I dag finns inga nationella riktlinjer för lager av sjukvårdsmateriel utan det är upp till regionerna. Det gör att beredskapen skiljer sig åt beroende på vilken riskbedömning som görs och vilka politiska beslut som regionpolitikerna fattar.

De flesta regioner har gått över till ”just in time”-leveranser, vilket är en slags Ikeamodell där varor flödar in och omsätts hela tiden i verksamheten. Det gör sjukvården sårbar vid störningar, något man såg prov på förra året när Apotekstjänst hade stora problem med leveranser av förbrukningsartiklar till fem regioner, säger Jan-Olof Olsson.

– Det räcker i princip med att en lastbil kör i diket när det är halt ute.

Socialstyrelsens krisberedskapschef Johanna Sandwall konstaterar att nej, det finns inga generella beredskapslager med sjukvårdsutrustning i dag. När Sverige planerade för att rusta totalförsvaret efter andra världskriget var en så kallad ”just in time”-modell inte lämplig förklarar hon, vilket gjorde att lager byggdes upp.

– Sedan har det tillkommit olika upphandlingsformer och leveranser, allt är på väg någonstans, säger hon.