Solidaritet, frivillig uppoffring

Ordet solidaritet har den politiska vänstern länge haft monopol på. Och en gång i tiden handlade arbetarrörelsens insatser om att samla arbetarna till gemensamt agerande i detta syfte. Men nu har hela konceptet förvandlats till en abstraktion.
I dag är vi "solidariska" genom att betala skatt, heter det. Men vi tvingas ju betala skatt. Och när man gör något av tvång, kan det inte vara solidaritet. Logiken i solidaritetstanken är ju att man själv bestämmer sig för att göra en uppoffring för andra. Bara då finns solidaritet som en levande och närvarande idé.

Inte heller är det solidaritet när politiker spenderar skattepengar. Att vara givmild med andra människors uppoffringar är inte solidaritet. Det är uttryck för maktbegär.
Men hur blir det i praktiken? Fungerar frivilligheten? Studier i USA visar att republikaner ger bort mer än demokrater, även om flertalet republikaner på landsorten tjänar mindre än demokrater i städerna. Det är nog ingen tillfällighet att det är republikaner som i högre grad är kristna och bidrar till sina församlingar.

Vänstersinnade snackar högt och brett om solidaritet, men det är nästan alltid någon annan som ska göra uppoffringarna. Verklig solidaritet handlar om att själv ställa upp med egna pengar, och framför allt med egen tid och eget engagemang för den goda saken. Denna sorts, ska vi kalla det borgerlig och kristen solidaritet, känns betydligt varmare och mänskligare än statens kalla tvång.

Dick Erixon
erixon.com/blogg