Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.
Matteusevangeliet 24:1

Världen idag

En påhittad 14-årig pojke i ett hbtq-forum fick hundratals meddelanden från män. Pojken på bilden har inget samband med texten. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Pridechef sökte kontakt med barn på hbtq-forum

En chef på Stockholm Pride och en högt uppsatt chef på Utrikesdepartementet finns bland männen som söker kontakt med 14-åriga ”David” när Svenska Dagbladet gör en granskning av svenska forum för hbtq-personer. På bara några dagar hör ett hundratal män av sig med diverse inviter till det påhittade kontot.

Nyheter · Publicerad 08:00, 19 jun 2019

Att återge chatt-konversationerna från Svenska Dagbladets granskning av hbtq-forumet Qruiser och dejtingappen Grindr passar sig inte i en tidning som Världen idag. SvD:s reportrar har skapat en falsk profil som sägs tillhöra en 14-åring vid namn David och kartlägger sedan meddelandena som kommer in till pojken.

Efter ett par dagar har pojken fått bilder på könsorgan skickade till sig, uppmaningar om att skicka intima bilder på sig själv samt inviter om att ses för att pröva diverse saker. Totalt hör fler än 250 män av sig till pojken, skriver tidningen.

För att kunna skapa ett konto på Qruiser måste man uppge att man är minst 15 år, men trots att ”David” skriver att han är 14 år fortsätter de drygt 100 män som ”David” svarar att skriva med honom. Och på Grindr skriver männen med pojken trots att åldersgränsen för appen är 18 år.

Bland männen som skriver med ”David” finns en diskjockey, en ensamkommande, en fritidspolitiker, ett manligt gift par, ett medium och en person som arbetat på Försvarets radioanstalt. Det finns också en pensionerad lärare i 70-årsåldern, en pensionerad polis och en högt uppsatt chef på utrikesdepartementet.

De sistnämnda stämmer träff med ”David”, men blir då i stället filmade eller fotograferade av SvD:s reporterteam.

Den pensionerade polisen erkänner att han skrivit med ”David” och säger att han helt enkelt är ”hebefil”, det vill säga dras till tonårspojkar. Den pensionerade polisen vill inte svara på frågor om varför han vill ta en 14-åring till en ödslig plats, utan återvänder till sin bil, och UD-chefen blir aldrig konfronterad av teamet. När denna chef senare kontaktas på telefon förnekar han först att han haft kontakt med ”David”, men säger sedan att han bara ville prata med pojken.

Den som skriver några av de allra grövsta meddelandena till ”David” är, enligt SvD-reportrarna, en person som har haft olika positioner inom den svenska hbtq-rörelsen och nu är chef på Stockholm Pride. När mannen konfronteras av reportrarna säger han att han aldrig har träffat barn förut och att det var ”dumt” att skriva meddelandena till ”David”.

Mannen har, enligt granskningen, försökt få ”David” att skicka videor och bilder till sig, något som hade varit barnpornografibrott om han hade fått bilderna. Han har även frågat om ”David” vill ha olika former av sex.

Världen idag tar kontakt med Stockholm Pride för att höra om mannen kommer får jobba kvar, och blir hänvisad till ett pressmeddelande. Där står det att styrelse och ledning för Stockholm Pride för närvarande inte har någon vetskap om kopplingen mellan mannen i artikeln och organisationen, men att ”kraftfulla åtgärder” kommer vidtas om det visar sig vara en man som är verksam inom organisationen.  

Världen idag tar även kontakt med UD för att höra hur de tänker agera utifrån uppgifterna, men får beskedet att de inte vill kommentera saken.

Jon Voss, förlagschef på QX förlag och ansvarig för Qruiser, säger till SvD att han är medveten om problemet med att vuxna tar kontakt med barn på forumet, och vidhåller att polisanmälningar har gjorts vid misstanke om sexualbrott mot barn.

Han säger samtidigt att han inte upplever företeelsen som något enormt problem.

2017 berättade Världen idag att en Pridechef dömts för att ha våldtagit en 13-årig pojke.

Grooming

Grooming innebär att en person tar kontakt med barn under 15 år för att längre fram begå övergrepp. Vid grooming sker oftast den första kontakten på ett chattforum eller liknande.

Att föreslå en träff eller stämma träff med barn i sexuellt syfte är olagligt. Med träff menas både fysiska möten och möten via exempelvis chattforum.

Källa: Polisen

Vi måste våga tala om sex.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Sexualiteten har alltid varit ett hett ämne. De senaste årtiondena har dess temperatur däremot ökat så pass drastiskt att vi i dag som ledare, kyrkor och samfund behöver tänka till rejält kring hur vi ska förhålla oss till den i förkunnelse och församlingsliv.

I den här delikata situationen finns det tre stora fallgropar, tre förhållningssätt vi som församlingar kan välja, som var och en på olika sätt skulle få allvarliga konsekvenser.

1. Vi säger något annat än vad Bibeln säger.

Dagens intensiva idiotförklarande av alla som på något sätt talar om ramar, normer, regler, rätt och fel inom sexualiteten, lägger naturligtvis en stark press på kyrkan att ändra sitt förhållningssätt för att inte upplevas föråldrad och mossig. Där föds tendensen att retirera till en betoning av allmänna bibelverser om kärlek, och tydligt undvika de mer specifika om hur denna kärlek ska levas ut.

Djupast sett går detta tillbaka till ett förändrat förhållningssätt till Gudsordet. Så länge vi ställer oss själva i mitten och låter skriften rotera runt oss, kommer vi enbart att leta efter – och acceptera – de bibelord som stämmer överens med hur vi redan har bestämt oss för att saker och ting ska vara.

Men när vi ställer bibelordet i mitten och väljer att själva snurra runt det, kommer vi visserligen inte alltid att ha de enklaste svaren eller de populäraste åsikterna. Men de som sätter oss fria.

Med detta perspektiv kommer vi inte till någon annan slutsats än densamma som hela den världsvida kristna kyrkan grundläggande har haft angående sexualiteten i tvåtusen år: att den är en gåva från Gud, men att forumet för den är äktenskapet mellan man och kvinna.

2. Vi säger rätt sak på fel sätt.

Sexualiteten bär i sig en komplexitet som gör den känslig att tala om. Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck. Tappar vi den balansen kommer vi att andas mer präktighet och självgodhet än kärlek.

Det kan aldrig försvaras, och det är värt att komma ihåg att samma bibelord som nämner exempelvis homosexualitet som synd, också nämner förtal.

Den grupp av människor som Jesus uttalade sig hårdast om – fariséerna – var den som just präglades av religiös stolhet och gärna pekade finger mot alla utom sig själva.

Jesus själv är vårt största föredöme här. Att han var ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14) också när det gäller människor som syndat sexuellt, visar sig så tydligt och vackert i mötet med kvinnan som begått äktenskapsbrott (Joh 8). ”Inte heller jag dömer dig” är nåden, upprättelsen och nystarten. ”Gå, och synda inte mer” är sanningen, tydligheten kring rätt och fel, och att nåden aldrig legaliserar synd.

3. Vi säger ingenting alls.

Detta är fallgropen med högst riskfaktor i dagens frikyrka.

Man har en grundläggande åsikt i frågan men undviker att tala om den, för att slippa negativ publicitet eller undvika element som kan göra att Svensson studsar mot tron.

Därför retirerar man till tystnad på de kristna konferenserna och gudstjänsterna, eller reducerar ämnet till panelsamtal utan ställningstaganden, där alla åsikter lyfts men ingen högre än någon annan.

Det förhållningssättet kommer inte att bygga något annat än en skadlig svaghet i församlingens framtid. Inte minst i dess nästa generation som ska försöka navigera mitt i en stormvind av sexuell liberalisering, men lämnas helt utan vägledning, och utan en sanning som trots sin otidsenlighet ändå bär kraften att producera verklig frihet.

Vi måste våga tala om sex. Tala sanning. Tala i nåd. Tala med respekt. Tala i kärlek. Men tala.

Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck.

AF-kaos drabbar de funktionsnedsatta

Nyhet Arbetsmarknad. De har oftast svårast att få jobb. Men kaoset på Arbetsförmedlingen har medfört att nästan tusen personer färre med funktionsnedsättning får hjälp... onsdag 13/11 08:03

Om 68-rörelsen och EU:s relationer med Israel

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

I år har det gått sextio år sedan Europeiska gemenskapen och staten Israel slöt diplomatiska förbindelser. Att detta jubileum närmast gått spårlöst förbi har sina orsaker. Misstron mellan Europa och Israel är alltjämt stor och kan inte trollas bort av ett minnesår.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en judisk stat utan Europa. Det var i Europa som tanken på en judisk stat först fick luft under vingarna, efter att den ungerske journalisten Theodor Herzl kallat samman till den första sionistkongressen i Basel, Schweiz, 1897.

Det skulle visserligen dröja ytterligare tjugo år innan regeringen i London utlovade stöd för ett judiskt nationalhem i mandatet Palestina, men när denna brittiska befästelse, under fredskonferensen i Sanremo, Italien, 1920, blev en del av folkrätten, hade grunden till en framtida judisk stat lagts. Grunden lades i Europa.

Men bilden av Europa som format det judiska folkets öde blir inte komplett utan att man även nämner Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Treblinka, Dachau, Theresiestadt, Bergen-Belsen etcetera. Det var i dessa dödsläger som ödet för miljontals judar beseglades av tyska bödlar, ofta i nära samarbete med den lokala befolkningen.

När de diplomatiska relationerna mellan den nya Europeiska gemenskapen (EG) och Israel etablerades 1959, hade det knappt gått fjorton år sedan nazisternas sista koncentrationsläger hade stängts i Europa. I både Europa och Israel ville man bygga en gemensam framtid i fred och trygghet.

Men det historiska minnet är kort. Som Tomas Dixon skriver i sin utmärkta bok Israel och hela världens framtid så förändrades relationerna mellan Israel och EU snabbt under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Förändringen hade ingenting med folkrätt att göra, utan var i stället ett utslag av den så kallade 68-våren.

Konsekvenserna av denna studentrevolt har beskrivits ingående i denna tidning och behöver inte upprepas. Men ibland har man glömt hur genomgripande konsekvenserna var även angående synen på Israel. 

På samma gång som studentrevolten ville rasera traditionella borgerliga värderingar inom samlevnad och familjeliv, ville man även skrota geografiska och moraliska gränser. ”Imagine there are no countries and no religion, too” sjöng John Lennon, och studentrevolutionärerna höll med.

Synen på Israel kom därför att präglas negativt i dubbel bemärkelse eftersom den var ett uttryck för såväl nyspirande nationalism som gammal gudstro.

När Otto von Bismark under 1800-talet hade förklarat judarnas historia som det yttersta beviset för Guds existens, hotade således den judiska statens nyfödelse att omkullkasta 68-rörelsens vision om en ny värld, där det varken fanns några geografiska gränser eller någon gud. Israel var stötestenen.

Det var i kölvattnet av denna ung­doms­revolt som även EU:s inställning till staten Israel skulle komma att omdefinieras. Samtidigt som Israel i början av sjuttiotalet av Sov­jet­unionen och dess allierade anklagades för rasism på FN-nivå, bytte även Europa sida.

Efter Yom Kippur-kriget 1973 ställde man sig bakom Arab­för­bundets krav på israeliskt tillbakadragande till 1949 års gränser, trots att förbundets målsättning från första början hade varit densamma som för Hitler. Men när Hitler ville förinta det judiska folket nöjde sig Arabförbundet med att förinta den judiska staten.

I bakgrunden fanns naturligtvis även arabländernas oljevapen, men i grunden handlade det om en ideologisk kursändring som framför allt drabbade Israel. Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Bakom kritiken stod framför allt den nya vänstern. Svenske Olof Palme var för övrigt en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige.

Alltsedan 1973 kan EU:s relationer till staten Israel närmast betecknas som schizofrena. På det officiella planet värnar man gärna ett nära samarbete, men i grunden ser man fortfarande Israel som det stora hindret till fred i Mellanöstern.

Samtidigt som man ser genom fingrarna med (och ekonomiskt stöder) palestinsk uppvigling till hat och terrorhandlingar, vill man göra livet svårt för den judiska staten, bland annat genom att ursprungsmärka varor från de omtvistade territorierna och indirekt uppmana till bojkott i stället för att stödja ekonomiskt samarbete mellan israeler och araber.

Det europeiska projektets huvudmål är inte längre att försvara det judiska folket mot en ny undergång – exempelvis genom att hindra Iran att skaffa kärnvapen – utan att egenhändigt försöka skapa fred i regionen, men på palestiniernas villkor.

När EU-kommissionen inkommande månad inleder en ny femårsperiod finns det därför ingenting som tyder på att den nya utrikespolitiska linjen med spanske socialisten Joseph Borrell (född 1947) i spetsen skulle förändras. Borrell representerar i allra högsta grad 68-generation och har som spansk utrikesminister drivit linjen av ett erkännande av en palestinsk stat.

Vill man hoppas på förändring bör man i stället rikta blickarna till nästa generation. Nyligen krävde tyska regeringspartiet CDU:s ungdomsförbund att Tyskland omedelbart ska flytta sin ambassad till Jerusalem. Kravet har en naturlig motivering: Israel har lika stor rätt som Tyskland att bestämma sin egen huvudstad, resonerade de tyska ungdomarna.

Senast om tjugo år är denna årsklass i regeringsställning. Förhoppningsvis firas därför nästa viktiga milstople mellan EU och Israel under mera gynnsamma förhållanden.

Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Kämpa för ett bibliskt miljöansvar

Tro och Liv Klimathot. När svenska folket får klimatångest och oroas över klimatfrågan och framtiden, har vi som kristna ett bibliskt budskap att förmedla om förvaltarskap.... tisdag 12/11 00:00

Richard Dawkins, brittisk biolog, författare och ateist, menar att det är en dålig idé att avskaffa religionen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Nu är det upp till bevis för andra livsåskådningar

Ledare · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Världens mest kände ateist, Richard Dawkins, skapade nyligen stora rubriker. Det har han för övrigt kontinuerligt gjort sedan 1986, då hans bok Den blinde urmakaren först publicerades. Rubrikerna har konsekvent handlat om Dawkins kritik av Gud och allt vad religion heter.

Med bitsk ironi och slagfärdiga sarkasmer har Dawkins fört sin kamp mot religionerna och med sin effektiva retorik har han länge varit de nya ateisternas främsta talesperson.

Men den här gången var det annorlunda. En intervju i tidningen The Times har – till allas förvåning – rubriken: ”Att avsluta religionen är en dålig idé, säger Richard Dawkins”.

Han menar nu att om religionen avskaffas skulle människor kunna känna sig fria att göra dåliga saker, eftersom Gud inte längre ser dem.

Om den individuella människan är alltings mått – som den sekulära humanismen som Dawkins företräder hävdar – då innebär det att det saknas förpliktigande måttstockar!

Det är en välkommen insikt. Om vi förnekar Gud, blir moral enbart en följd av evolutionära processer och social betingning. Därmed förlorar den sin objektivitet och sin tyngd. Det blir som den situation som Domarboken beskriver, efter Mose och Josuas död, då relativism och kaos rådde i landet: ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt” (Dom 17:6 och 21:25).

Dawkins uppvaknande på denna punkt illustrerar ett fenomen som följt oss under lång tid. Många vill avskaffa Gud och menar att det kan man göra utan att det behöver få några dramatiska följder. Det mesta i det mänskliga livet ska bara fortsätta som förut, tänker man, men nu lyckligt befriat från Gud.

Många filosofer har sett annorlunda på saken. Jean-Paul Sartre, den ateistiska existentialismens galjonsfigur, talar med ironi om människor som menar att ”ingenting ska behöva ändras för att Gud inte existerar”.

Och han fortsätter: ”Existentialisten, däremot, anser att det är mycket hindersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel: det kan inte längre finnas någonting gott a priori, eftersom det inte finns något oändligt och fullkomligt medvetande som kan tänka sig det … Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet” (ur Sartres bok Existentialismen är en humanism).

Ofta finns det en eftersläpning vad gäller idéer och deras konsekvenser. Det tar tid för tankar att slå rot, bära frukt och få ordentligt genomslag. Så har det varit med människovärdestanken, att alla människor är skapade till Guds avbild och därför bär en inneboende värdighet.

Samma process förekommer också åt andra hållet, när idéer avvecklas. Den västerländska kulturen har nu allt tydligare avvisat Gud, men haft lyxen att kunna leva med de positiva frukter som följt av just den kristna tro man vill avvisa. Men inte för alltid.

Det tidigare kristna Europa är i dag som en plockad blomma, vars rötter tappat kontakten med den näringskälla som tidigare utgjort dess liv. Nu inser till och med Richard Dawkins allvaret i situationen och erkänner att hans egen ateism inte kan ersätta kristen tro.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Det går inte längre, den tiden är förbi. Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för de olika livssynsperspektiven att på egna meriter visa vägen framåt.

Det har vi som kristna verkligen inga invändningar mot.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Första signalen är mottagen efter magisk rymdpassage

Vardag För ett år sedan tog den amerikanska rymdsonden Voyager 2 klivet ut i den ”riktiga” rymden. Nu har sonden skickat tillbaka den mest detaljerade... måndag 11/11 08:00

Den spanska politiken verkar ha gått i baklås

Nyhetskommentar · Publicerad 00:00, 13 nov 2019

Regeringsfrågan är lika oklar som tidigare i Spanien efter söndagens nyval. Detta trots påtagligt starka högerframgångar för två värdekonservativa partier – dels kristdemokratiska Partido Popular (Folkpartiet) PP och dels dess nationalkonservativa och migrationskritiska utbrytarparti sedan 2013, Vox (latin för röst).

Bakom grundandet av Vox finns missbelåtna kristdemokrater över att moderpartiet PP aldrig infriade vallöftet om en mer fosterbeskyddande lagstiftning än den abortliberala socialisterna infört.

För att ta del av allt innehåll på hemsidan behöver du ha en prenumeration på Världen idag.

Ingen prenumeration?

Prova Världen idag gratis i en månad

Har du inget lösenord?

För att du som prenumerant ska kunna logga in på vår hemsida behöver du först välja ett eget lösenord. Detta gör man i vår digitala kundtjänst. Tveka inte att kontakta kundtjänst om du har några frågor.

Senaste nytt
Mest lästa just nu

Något av det vackraste kan ligga dolt precis var som helst.

Krönikor Flera kvällar levde han rövare på kajen då vi sjöng från Elidas däck. Denna stora båt som ihop med musik lockar folk att komma nära, hade även fått...