Mannens styrka – ödmjukhetens väg!

En gång i min ungdom var vi ute och hajkade ett gäng unga grabbar i ett stort skogsområde. Vi hade tagit våra mopeder dit. På morgonen hörde vi något spännande som hände längre bort, längre in i skogen så vi bestämde oss för att vandra dit för att kontrollera det hela. Efteråt när vi skulle vandra tillbaka så frågade vi oss: Varifrån kom vi? Jag pekade ut en riktning och min kompis en annan. Efter mycket dividerande så valde de andra att följa med honom. Jag stod fast vid min riktning och där ute på fjället så skildes vi åt. Envist höll jag fast vid mitt vägval. Jag gick och gick, gjorde försök på försök att komma rätt. Först efter ett par timmar kom jag tillbaka till lägret. Där satt de andra och myste runt elden vid vindskyddet och åt och hade det bra. Själv kom jag tillbaka trött och törstig men till råga på allt så hade jag fortfarande mage att säga att jag egentligen hade rätt. Så tjurskalligt! De valde att kalla mig Kompassen efter den händelsen.