Plusarkiv: Kultur: Hatet förenar vänstern och islam

Hatet förenar vänstern och islamHur det västerländska samhället ska förhålla sig till islam kommer i framtiden att bli en svår nöt att knäcka. Mycket av islams revolutionsromantiska tankegods delas av vänsterintellektuella, som liksom islamisterna har samma dödsfiender: USA och Israel. Göran Persson resonerar om två ideologier som ofta tenderar att gå hand i hand.

Oavsett hur många vittnesmål som kommer fram om det förtryck som råder i stora delar av den muslimska världen – exempel är böcker av kvinnor som Brigitte Gabriel, Nonie Darwish, Wafa Sultan och Hannah Shah – tas sällan någon notis om detta i Sverige. Offren osynliggörs och i stället släpper man fram beslöjade kvinnor, inte sällan välutbildade och talföra, som intygar hur fria de är när de lever efter islamiska regelverk. Gränserna testas alltmer hur långt man egentligen kan driva kraven på att bära slöja eller heltäckande burka i arbetslivet, för att sedan begära skadestånd ifrån arbetsgivarna så snart detta stöter på patrull.

Det råder också en viss politisk splittring i synen på islam. I allmänhet är man mer positiv till denna religion ju längre till vänster man står. Förutom sin kollektivism har islam vissa sociala ambitioner som kan tilltala ett socialistiskt sinne. Dessutom har diktaturerna i arabvärlden samma förhatliga fiender som vänstern: USA och Israel. Detta förklarar varför så många vänsterintellektuella i västvärlden så gärna skiftar fokus när terrorister ifrån arabvärlden begått något illdåd; förövaren förvandlas till offer och offret till förövare.

Den ryskättade historikern Jamie Glazov, som bor och verkar i USA, anlägger ett psykologiskt perspektiv på detta fenomen i sin bok "United in hate", som handlar om vänsterns romantiska syn på tyranni, våld och terror. Det är en djupt mänsklig egenskap att uppleva tillkortakommanden av olika slag, inte minst i ett samhälle som är präglat av modernitet och utveckling. Antingen reagerar man då genom att inse att problemen ligger inom en själv eller genom att skylla på samhället. Av ren självbevarelsedrift slår många ifrån sig tanken på att man måste förändra sig själv.
Man gör sig i stället till offer och identifierar sig med andra verkliga och förmenta offer ute i världen. Analysen leder till slutsatsen att samhället och omvärlden måste förändras. Alla som tänker annorlunda blir då automatiskt motståndare som måste elimineras på ett eller annat sätt. Till slut blir tron så fanatisk att man är beredd att döda eller dö för den.

Inom vänstern frodas i dag en antisemitism, maskerad till antisionism, som kan spåras tillbaka ända till Karl Marx. Ibland bubblar detta tankegods upp till ytan, vilket knappast sker obemärkt. Aftonbladets kampanj emot "israeliska organstölder" och den lokale s-politikern Ilmar Reepalus uttalanden om judarnas situation i Malmö uppmärksammades nyligen över hela världen. Reaktionerna blev våldsamma men bakom utspelen låg säkert baktankar på kommande val och medvetenheten om de Israelfientliga strömningarna hos landets muslimska väljarkår.

I andra sammanhang uttrycks dessa idéer i lite mer sofistikerade ordalag. Den israeliske bloggaren Benjamin Kerstein citerar i sin text "Here there is no why" den tyska vänsterikonen Ulrike Meinhof som (i fri översättning) lyder: "Auschwitz innebar att sex miljoner judar dödades för vad de var: pengajudar. Finanskapitalet och bankerna, kärnan i det imperialistiska och kapitalistiska systemet, fick människorna att vända sig mot pengarna och exploateringen och emot judarna... Antisemitism är egentligen hat emot kapitalismen."

Det frapperande med dagens vänster är inte skillnaderna i tänkande utan likheterna med 70-talsterroristerna. Grundtanken är man hatar sin egen kultur och sitt samhällssystem så mycket att man vägrar att inse dess fördelar i jämförelse med de utopiska alternativen. Bortsett ifrån att ordet "kapitalism" i dag ersatts med "globalisering" förklaras utvecklingsländernas alla problem precis som tidigare som följdverkningar av kolonialism, fattigdom – orsakad av utsugning ifrån västvärlden – eller för lite bistånd.

Att inte tro på sin egen kultur eller samhällssystem är detsamma som att man inte heller är beredd att försvara dem. Med den utgångspunkten är det fullt logiskt att som den radikalfeministiska professorn i socialantropologi i Oslo, Unni Wikan, gjorde häromåret – rekommenderade de norska kvinnorna att börja bära slöja! Bakgrunden var några uppmärksammade våldtäkter som inträffat. Wikan konstaterade krasst: "De norska kvinnorna lever i ett mångkulturellt samhälle och måste anpassa sig efter detta."

Göran Persson
Frilansjournalist