Plusarkiv: Kultur: En svårlärd historisk läxa

En svårlärd historisk läxaIdéhistorikern Henrik Bachner skildrar 1930-talets svenska debatt om antisemitism i sin nya bok Judefrågan. Boken är viktig, inte minst mot bakgrund av dagens händelser. Människan glömmer förfärande fort. Vi behöver lära historiens läxa om och om igen.

De blåser en ond vind runt stadens judiska församling. Återkommande attentat eller vandalisering utförs mot synagogan och begravningsplatsen. Många judar törs inte längre åka kollektivt, och undviker att visa religiösa attribut öppet. Vissa flyr staden. Judarna ropar på hjälp hos myndigheterna, men stadens starke man sopar problemet under mattan. "Nej, nej, det förekommer inga attentat mot judar", svarar han. "Om de ändå sker är det främst en förklarlig reaktion på judarnas försök att dominera andra folk". Judiska försök att samlas och offentligt berätta vad som sker, saboteras av skränande och våldsverkare från vitt skilda grupperingar, men som ändå enats kring en gemensam antisemitisk agenda.
Det här kunde ha varit en bild av valfri tysk stad 1935. Men det handlar om Malmö 2010.

Den så kallade "judefrågan" har under sekler lett till högljudd retorik och aggressiv aktion i Europa. Ibland har den slumrat, men efter ett tag har den alltid lyckats resa sig igen, ibland med delvis nya förtecken. Sverige i dag är dessvärre inget undantag.
Idéhistorikern Henrik Bachner har nyligen kommit med boken Judefrågan (Atlantis bokförlag). Han har även tidigare fördjupat sig i detta ämne, framför allt i den uppmärksammade doktorsavhandlingen Återkomsten, där han visar hur dagens antisionism och högljudda Israelkritik är samma andas barn som mellankrigstidens antisemitism. I Judefrågan undersöker han den svenska debatten om judarna och antisemitismen under 1930-talet.
Bachner undersöker såväl konservativ, socialistisk som kristen idédebatt under den aktuella perioden. Föga förvånande finner han här att konservativa tidningar och skrifter var klart mer beundrande än de socialistiska inför det framväxande Tredje riket, och därmed också mer benägna att ursäkta de antisemitiska yttringarna.

Bokens korta tidsperspektiv gör dock att socialisternas politiska avståndstagande från nazismen döljer arbetarrörelsens antisemitiska historia. Den framstående socialdemokraten Arthur Engberg var ett talande exempel. Han riktade politisk kritik mot nazismen, men bara några år tidigare skrev han att judarna "systematiskt underminerat de övriga raserna", och hur de strävade efter att "fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna" den germanska rasen. Här finns en uppenbar risk att låta politiskt motiverade ställningstaganden skymma den bakomliggande inställningen till det judiska folket. Antisemitiska drag har en tendens att om och om igen dyka upp på oväntade platser.

Författaren är värd stor beundran för sitt djupgående studium, något som den vanlige bokläsaren å andra sidan kan uppleva något tröttande. Boken kunde ha gjorts hundra sidor kortare utan att förlora i skärpa. Det avsnitt som är obehagligast att ta del av – åtminstone för undertecknad – är retoriken i utvalda kristna tidningar och skrifter. Skribenterna tog i stort sett unisont avstånd från såväl nazisternas raslära som deras pogromer. Å andra sidan hördes ersättningsteologiska tongångar, där judarna själva orsakat sin utsatta position genom att förneka Kristus. I andra fall förklaras judarnas lidanden som en del av Guds plan i den yttersta tiden.
Allra smärtsammast i boken är det att läsa Bo Giertz retorik från 1933 och 1934. Jag söker förtvivlat efter skäl att frikänna den store teologen och trosförsvararen från de åsikter han uttryckte under Tredje rikets första tid – men förgäves. Inför kommunismens och sekularismens hot fann han för en tid att en kristen mycket väl kunde bejaka nazismen i en gemensam kamp mot samtidens nedbrytande krafter. Och även om han tog tydligt avstånd från antisemitism, valde han ändå att upprepa fördomar om fördärvligt "judiskt inflytande på svensk kultur" och "östjudarnas försyndelser i tyskt affärsliv". Om något kan sägas till Giertz försvar i denna fråga, är det att han snart insåg Hitlers mål att tysta den tyska Bekännelsekyrkan, och därefter var helhjärtad i sin kritik mot nazismen.

Men faktum kvarstår: få kristna debattörer hade insikt eller mod att gå emot de traditionella antisemitiskt inspirerade schablonbilderna. Samtidigt lyser flera kända kristna tidningar från perioden helt med sin frånvaro i undersökningen; kanske gav dessa ett annat budskap.
I stort sett samtliga debattörer ur de olika idériktningarna tar under 30-talet avstånd från den öppna judeförföljelsen i Nazityskland. Men många fortsätter i nästa andetag med att förvandla offren till indirekta gärningsmän. De vanliga fördomarna upprepas gång efter annan: judarna har tagit över den ekonomiska och kulturella världen. De är svekfulla mot sitt fosterland, de vägrar assimileras och bli som alla andra folk. De bär sålunda själva skulden till den förföljelse som drabbat dem.
Bachners bok ger inga avgörande nya kunskaper, men fäster återigen vår uppmärksamhet på tankegods som ideligen tycks återuppstå, om än i något omsydda kläder. Ilmar Reepalus undvikande reaktioner på dagens judeförföljelser, vars orsaker han till och med har sökt hos judarna själva, är ett skrämmande vittnesbörd om detta. Avståndet mellan Nürnberg 1935 och Malmö 2010 verkar dessvärre förfärande kort.

Per Ewert