Plusarkiv: Jesus

"Alla hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem; "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar. – Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta."
Luk.4:20–30

Jesu första besök i Nasarets synagoga efter det att han börjat sin offentliga verksamhet fick ett häftigt mottagande. Som alltid gick han också denna sabbat till synagogan när han kom till sin hemstad. Här hade han varit många gånger under sin uppväxttid men Skriften säger ingenting om huruvida han väckte någon särskild uppmärksamhet under den tiden. Nu hade ryktet gått före honom och alla väntade sig en uppvisning av sådant som han gjort på andra platser i Galiléen efter dopet i Jordan. När han trädde in i gudstjänsten var därför allas blickar riktade på honom.
Han reste sig för att läsa ur Skriften och fick sig förelagd en text från profeten Jesaja om ett nådens år från Herren med glädje för de fattiga, frihet för de fångna och syn för de blinda. Till folkets häpnad identifierar han sig själv med dess innehåll, när han utan några omskrivningar förklarar profetian uppfylld i sin egen person inför deras ögon, här och nu.
Hur kunde han, som de kände från barnsben från Josefs familj, göra anspråk på att vara Messias. Ty alla visste att texten syftade på det stora Jubelåret, då Messias skulle framträda. Varken Jesu person – han som är av oss – eller några yttre tecken för övrigt vittnade om en ny tid!
Vilken provokation!

Det skulle inte bli den enda gången Jesus fullt medvetet provocerade människorna med avseende på de anspråk han framträdde med. Man kunde beundra hans undervisning och förundras över hans visdom. Man kunde fascineras av de under och tecken, som han gjorde, utan att egentligen känna sig religiöst provocerad. Som profet och lärare kunde man tryggt placera honom inom traditionens trygga råmärken. Men när det kom till hans anspråk att vara Guds son och Messias då blev han ett hot som måste undanröjas. Den gudstjänstfirande församlingen i Nasaret gick omedelbart till verket och trängde honom ut mot branten för att störta honom ner för stupet.
"Men Jesus gick rakt igen folkhopen och vandrade vidare!"

Den här kommentaren är så betecknande för hur Jesus alltid går vidare utan att ängsligt söka vara människor till lags i deras försök att kontrollera honom. Han är den han är och söker inte människors ytliga bifall. Han tänker heller inte tillfredsställa deras nyfikenhet med sina mirakler eller böja sig för deras krav på legitimation. – "Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad." – Men Jesus låter sig inte provoceras. Allt mänskligt högmod bryts mot Jesu integritet likt vågen som kastar sig mot klippan.
Jesu uppträdande säger oss något allmängiltigt om hur Jesus vill bli förstådd och mottagen.
Jesu betydelse ligger inte i första hand i det som allmänt uppskattas av människor – till exempel Bergspredikan, hans kärleksbud eller goda gärningar. Jesu verkliga betydelse ligger i de provokativa anspråk Jesus gör, när han säger sig vara Guds son, Frälsare och Herre. – Att han i sin egen person representerar allt detta. Det är först när vi böjer oss för hans anspråk i det avseendet, och tar emot honom hel och hållen, som han får någon verklig betydelse för oss.
Detta framgår väldigt tydligt vid ett tillfälle när Jesus utmanar folket att "äta hans kött och dricka hans blod". Endast på det sättet kan vi få evigt liv, sa Jesus. (Joh.6:53–58)
Kanske vi tänker för ytligt i vår "lansering" av Jesus genom att locka människor till en humanistisk trosbekännelse, där man artigt ger Jesus ett erkännande efter sitt eget förstånd och sitt högmodiga hjärta. Endast i det som Jesus ger dig genom sin död på korset – sin brutna kropp och sitt utgjutna blod finns frälsning. Detta är Guds kraft och Guds visdom.

Sven Nilsson