Plusarkiv: Glaciärexpressen

Glaciärexpressen – en färd
med svindlande vyerDet tidiga 1900-talets tekniska optimism skapade en av världens mest spektakulära järnvägssträckor: Glaciärexpressen. Få länder skulle i dag överväga en sådan kostsam spårsatsning, men i dag är många turister tacksamma över att man trots allt byggde den andlöst vackra banan mellan schweiziska S:t Moritz och Zermatt. Världen idags Europaresenärer Marcus Nordenstam och Jonathan Rex har rest och är imponerade.

Vi har rest mycket med tåg genom Europa och sett många vackra landskap. Få sträckor mäter sig dock med den mellan schweiziska S:t Moritz och Zermatt, där Glaciärexpressen tar resenärerna med på en minst sagt spektakulär resa. Glaciärexpressen är förmodligen ett av de bästa sätten att uppleva de schweiziska alperna om man inte är skidåkare. Tågrälsen slingrar sig genom djupa dalar, längs den gnistrande blå floden Rhône, över höga bergspass täckta av snö mitt i sommaren, över viadukter och broar och genom tunnlar innan man till slut når en av ändstationerna. Om ändstationen är Zermatt får man som bonus dessutom se den 4 478 meter höga och vackra bergstoppen Matterhorn. Tillsammans skapar allt detta en upplevelse utöver det vanliga.
På slutet av 1800-talet började ingenjörer ta sig an utmaningen att bygga järnvägar genom de schweiziska alperna. Kilometer efter kilometer krånglade de sig fram och successivt knöts allt fler samhällen och byar samman. Först 1930 hade Zermatt och S:t Moritz länkats samman av en tågräls och den 25 juni samma år rullade Glaciärexpressen ut på sin jungfrufärd. Fram till 1982 var hela sträckan, på grund av de stränga vinterförhållandena, öppen endast på sommarhalvåret, då den 15 kilometer långa Furkatunneln öppnades.

Glaciärexpressen har både i första och andra klass luftiga "panoramavagnar" med fönster på bägge sidor och tak, vilket gör det möjligt att se de höga och omgivande bergen. Att allting reflekterades i fönstren så att man inte kunde få en vettig bild på hela resan var dock mycket frustrerande (detta var varken till resenärernas eller företagets fördel, såvida deras intention inte var att tjäna mycket pengar på vykort). Man kan nöja sig med att resa i tillräckligt bekväma andra klass och endast njuta av utsikten och några smörgåsar man tagit med sig, men man kan också välja att beställa mat som serveras antingen vid sittplatsen eller i den charmiga restaurangvagnen. Väljer man att resa i första klass får man sitta i aningen bekvämare stolar och kan exempelvis få drycken serverad upphälld i de specialgjorda, sneda glaciärexpressglasen.

Vår upplevelse ombord på Glaciärexpressen motsvarade alla förväntningar. Vi hade dock fått en relativt dålig sömn dagen innan, varför det var frestande att ta sig en tupplur på tåget. Men efter allt vi hade hört om Glaciärexpressen, för att inte tala om priset vi fick betala för biljetterna, ville vi knappast missa någonting. Marcus passade ändå på att ta sig en liten power-nap då vi åkte igenom Furkatunneln. Enligt diverse turistbroschyrer och andra källor skulle man behöva boka sin biljett flera månader i förväg, varför vi blev smått överraskade när vi dagen innan, på tågstationen i S:t Gallen, utan problem kunde köpa ett par biljetter. Vi vill knappast påstå att vår planering är att rekommendera om man vill vara säker på att få åka med, något vi kunde notera när vi dagen efter klev ombord på tåget och det var helt fullsatt.
Även om man är skidåkare kan vi garantera att Glaciärexpressen inte gör en besviken!

Jonathan Rex & Marcus Nordenstam
redaktionen@varldenidag.se