Oro för Lilla hjärtat-lagförslag – ”föräldra­band måste värnas”

Nyligen presenterade regeringen ett förslag till ny lag­stiftning för att omhänderta barn och unga, som ska ersätta dagens LVU. Det handlar bland annat om att skydda barn från kriminella miljöer och heders­relaterat våld.

Lagförslaget innebär också att det i vissa fall ska bli möjligt att neka en vårdnads­havares begäran om att få tillbaka vårdnaden, med hänvisning till barnens anknytning i familje­hemmet.

Bakgrunden är ett uppmärksammat fall för fem år sedan, kallat ”Lilla hjärtat”, då en treårig flicka dog av vanvård inte långt efter att hennes biologiska föräldrar återfått vårdnaden. Detta trots att familje­hemmet uttryckte oro över föräldrarnas förmåga att tillgodose flickans grund­läggande behov av trygghet och säkerhet.

– Barn med stark anknytning till ett familjehem ska inte tvingas flytta tillbaka till biologiska föräldrar de knappt känner, säger social­tjänst­minister Camilla Waltersson Grönvall (M) i ett press­meddelande från regeringen.

Men inom socialtjänsten är det fler och fler som betonar vikten av att barn i familje­hem får fortsätta ha kontakt med sina biologiska föräldrar och sitt naturliga nätverk. Socionomen och familje­terapeuten Anna Strömberg är en av dem

– Det här lagförslaget går emot det förändrings­arbete som många social­förvaltningar försöker bedriva, säger hon till Världen idag.

När det gäller omständigheterna kring just fallet med ”Lilla hjärtat” kan hon inte uttala sig, eftersom hon inte har full insikt, men i efterhand kan man konstatera att det blev ett beslut med en mycket tragisk utgång.

– Skydd och säkerhet måste alltid vara på plats innan ett barn kan flytta hem. Däremot finns det forskning som tydligt pekar på att det inte alltid blir bra för barnen om banden till föräldrarna och nätverket inte vårdas och värdesätts under tiden barnet är placerat. 

– En anledning till att anknytningen till ett familjehem blivit ensidigt stark kan vara att man inte lyckats vårda just dessa relationer, framhåller hon.

Anna Strömberg arbetar som grupp­ledare inom öppenvården på social­tjänsten i en svensk kommun. Där och på flera andra håll i landet arbetar man enligt modellen ”Signs of safety”, som innebär att man även fokuserar på det som fungerar i barnens hemsituation och på att hitta styrkorna hos familjen, inte enbart problemen.

– När föräldrar får sina barn omhänder­tagna är de ofta väldigt medvetna om vad som inte fungerat. Genom att ha fokus på de områden som faktiskt fungerar kan vi bygga allians och stärka föräldrarnas förmåga och vilja att skapa den förändring som är nödvändig för att barnen ska kunna återvända hem.

Ibland lyckas inte detta och då kan socialtjänsten be föräldrarna involvera personer ur sina eget nätverk. Det kan vara en farfar, en moster eller någon annan närstående, exempelvis en granne eller en lärare som kan vara ett stöd för barnet och föräldrarna. Tillsammans kan man sedan skapa en säkerhetsplan där man går igenom vem som gör vad för att barnet alltid ska vara tryggt och säkert, förklarar Anna Strömberg.

Hon och hennes man, Marco Strömberg, har själva lång erfarenhet av att ha varit jour- och familje­hem, där kontakten med barnets föräldrar och nätverk har blivit ett naturligt inslag i vardagen.

De har märkt att en tidig kontakt med barnets föräldrar gör att barnet blir tryggare och att även föräldrarna blir lugnare när de får ställa sina frågor och se var deras barn ska bo.

– Första gången vi träffar föräldrarna uttrycker de ofta ilska, en upplevelse av att ha blivit miss­förstådda och säger att de bara vill få hem sina barn. Vi säger att vi förstår det och frågar hur vi kan stötta dem i processen att till slut få hem sina barn, säger Anna Strömberg.

– Vi är tydliga med att de är föräldrarna, inte vi, och att det aldrig kan tas ifrån dem. Det brukar leda till att den fientliga inställningen bryts och man får till ett konstruktivt samarbete. Att få känna att man är viktig för sina barn ger också en större motivation till förändring. Vi har känt att en del i vårt uppdrag är att stärka den känslan.

I ett flertal fall, där social­tjänsten från början haft inställningen att barnen skulle bo kvar hos familjen Strömberg tills de blivit myndiga, har de ändå kunnat flytta hem till sina egna föräldrar till slut. Och eftersom de som familjehem har haft ett så nära samarbete med föräldrar och nätverk så har de kunnat fortsätta hålla kontakt i många år efteråt.

– När vi har frågat barnen som bott hos oss hur de skulle önska att det var om de fick välja har de sagt att de helst bara vill komma hem och att mamma och pappa ska må bra. Då tänker jag att det är föräldrarnas, social­tjänstens och familje­hemmets ansvar att jobba på det.

Är det inte risk att barnen får falska förhoppningar ifall föräldrarna inte klarar att reda upp sin situation?

– Om föräldrar, socialtjänst, familje­hem och nätverk kan ta ett gemen­samt ansvar för att barnets naturliga kontakter bibehålls även under tiden barnet är placerat så kommer steget att flytta till någon annan i nätverket inte att vara avlägset alls. Det kanske till och med kan kännas väldigt naturligt.

Ytterligare en anledning att fortsätta ha kontakt med nätverket är att det ska finnas kvar när barnen fyller 18 år och inte får bo kvar i familje­hemmet.

– Annars kan de bli väldigt ensamma. Jag tror att bristen på en känsla av tillhörighet hos många barn och unga är en bidragande orsak till den eskalerande psykiska ohälsan och många av de samhälls­problem vi har i dag, säger Anna Strömberg.