Mugabes välde är slut

Mugabes välde är slut
84-åringen Robert Mugabe satt vid makten i 28 år, men nu är hans dagar räknade. Den stora frågan är om hans sista dagar som president slutar fredligt – eller i ett blodbad. Annorlunda uttryckt: försvinner han frivilligt eller först efter strid, då hans anhängare – läs: Den grupp som tjänat på hans välde – försöker behålla makten.

Ungefär så långt är alla bedömare eniga. Somliga tillägger att en av anledningarna till att varken Mugabe eller någon annan på lång, lång tid kommer att kunna styra Zimbabwe är att den brutale och maktfullkomlige presidenten förstört det en gång rika landet så grundligt, att det helt enkelt slutat fungera. Kalla det kaos...kalla det slavläger...kalla det ruin, inga ord täcker helt de fruktansvärda förhållanden som råder.
Mugabe var, det kan inte förnekas, en frihetshjälte. Han ledde kampen mot den vita och klart rasistiska regim som leddes av Ian Smith och stöddes av, i första hand, Storbritannien. Under ett antal år gick allting någorlunda bra – även om det inte lönade sig att opponera sig mot chefen – men år 2000 kom katastrofen. Mugabe bestämde sig, ivrigt påhejad av den korrumperade grupp lycksökare som smickrat sig in i hans innersta krets, att beslagta de stora farmer, ägda och brukade av vita, som var ryggraden i Zimbabwes ekonomi. Övertagandet skedde med stor brutalitet och utan ringaste hänsynstagande till vare sig folkrätten – eller Zimbabwes egna lagar. Farm efter farm skrevs över på presidentens anhängare och jublet var stort – även bland den fattigare delen av befolkningen som indoktrinerats att hata vita.

Men jublet tog snart slut. Det blev snart uppenbart att de nya ägarna var inkompetenta. Den livsviktiga exporten torkade upp och landet blev fattigare, fattigare, fattigare. Idag har minst 4 miljoner zimbabwier gått i landsflykt, de flesta i Sydafrika, och i princip a l l a är arbetslösa, sannolikt ett världsrekord, om också av den sämre sorten. Inflationen uppges vara 100 000 procent – en närmast ofattbar siffra som helt enkelt betyder att landets valuta helt saknar värde.
Zimbabwe är därmed, med eller utan Mugabe, en så kallad "failed state", en stat som inte längre är värd namnet. Detsamma kan i dag sägas om Somalia – i krig och kaos sen 1991 – och i någon mån jättelandet Kongo. Plus både Chad och Sudan. Inte minst på grund av aids och en lång rad andra sjukdomar faller medellivslängden dramatiskt. I Zimbabwe kan ett nyfött barn räkna med att leva i 37 år, även detta ett bottenrekord, och i flera andra länder, inklusive Sydafrika, försämras läget dag för dag.

Experter världen runt har under flera år frågat sig varför man låtit Robert Mugabe sitta kvar vid makten. Svaret har blivit att stater – sedan den westfaliska freden 1648 – inte blandar sig i andra staters inre angelägenheter. Så länge en despot, sak samma vem, nöjde sig med att mörda, tortera och på andra sätt förtrycka sitt lands egna invånare lät omvärlden honom hållas. Under det kalla kriget försökte både USA och Sovjetunionen att hålla vänskapligt sinnade regimer om ryggen och krångla till det för ovänner som – i USA:s fall – Fidel Castro. I dag föredrar man att låta utvecklingen ha sin gång och visa tolerans mot praktiskt taget vilka övergrepp som helst. Framför allt i Afrika. När Mugabe varnade för att Storbritannien planerade att "rekolonisera" Zimbabwe, talade han med all säkerhet mot bättre vetande. Britterna skulle definitivt inte vilja bli ansvariga för det elände Mugabe skapat. Än mera dramatiskt passiva är stormakterna i fallet Darfur där folkmord pågått i över fyra år. USA:s president George W Bush har använt just ordet "folkmord" – men utan att vidta några som helst åtgärder. Kina stöttar på sin sida den mordiska regimen i Khartoum. I den globala politiken saknar Afrika idag större betydelse – därför få det som sker fortsätta att ske.>> Tänkvärda siffror som talar för sig själva...15