Marcus Birro: Sorgen är djupt mänsklig

Det fanns stunder av välsignelse också när jag drack.
Efter flera dagars hårt drickande slog paniken till.
Jag drog ut telefonjacket, stängde av mobilen, ställde in alla möten, ringde och sjukskrev mig från jobbet (om jag hade något ...).
Jag hade mat och tidningar. Sedan läste jag och somnade som ett litet barn i fosterställning med handen runt korset kring halsen.
Det var fasansfulla timmar. Mardrömmarna med sina spindlar, sina lik, vattniga kärr, blanka ansikten.
Paniken som svettig skräck. Inbördeskrig. Det kändes ibland som jag skulle gå sönder, som om det här skalet till kropp bara skulle ramla av och blotta en skrikande demon.
Jag kräktes, darrade, grät, skrek, slog sönder.
Sedan somnade jag igen.