Kungabokens huvudkälla del i hemligt polisnätverk

I båda Deanne Rauschers böcker om intrikata detaljer i svenska makthavares privatliv spelar prostitutionsverksamhet med kopplingar tillpolisväsendet, justitiedepartementet och det socialdemokratiska partieten viktig roll.
I bakgrunden i båda böckerna figurerar utländska underrättelsetjänster som använder sig av prostituerade för utpressning och ekonomisk brottslighet.De senaste veckornas mediedrev mot kungen startades av Deanne Rauschers nyutkomna bok "Den motvillige monarken". Bokens huvudkälla pekas ut som torped i den undre världen och har under lång tid drivit ett antal mer eller mindre seriösa klubbar i Stockholm som pekats ut som centrum för polisens kontroversiella informatörsverksamhet.
Följaktligen anställde torpeden år 2005 den polischef som var ansvarig för länskriminalens informatörsverksamhet i Stockholm som direktör på två av sina sexklubbar. Både torpeden och före detta polischefen kommer från Serbien.

Det var i samband med Sten Heckschers (S) intåg i svenskt polisväsende som polisens omdiskuterade informatörsmetoder infördes i landets polisverksamhet. Polisen började ta hjälp av unga och oerfarna privatpersoner i arbetet med att bekämpa grov brottslighet.
Den ansvarige polischefen Sten Heckscher knöts redan 1979 till justitiedepartementet, där han som statssekreterare överlevde Ebbe Carlsson-affären och stannade ända till den borgerliga valvinsten år 1991. Efter en kort sejour som S-minister i Ingvar Carlssons regering 1994, blev han 1996 det första statsrådet någonsin i Sverige som lämnade både regering och partipolitik för att bli rikspolischef.
Sten Heckscher är dock inte det enda före detta socialdemokratiska statsrådet som kan knytas till polisens informatörsverksamhet. Den torped som nu är huvudkälla i Deanne Rauschers senaste bok, hade i slutet av 1990-talet Thomas Bodström som försvarare i en rättegång mot en sexklubbsverksamhet, som pekats ut som centrum för de poliser och polisinformatörer som var engagerade i denna underrättelseverksamhet.
Thomas Bodströms klient dömdes i juli 1998 av Stockholms tingsrätt till tio månaders fängelse för ekonomisk brottslighet.
Mannen hade tilldelats en annan offentlig försvarare, men begärde i stället Thomas Bodström som advokat.
I en förundersökning 2008 framkom det att Thomas Bodströms klients bror på olika sätt varit involverad i polisens informatörsprogram.
De betonar samtidigt sin övertygelse om att det är den svenska polisen som driver deras sexklubbar.
– Det är den självständiga undercover-polisen... 25 poliser, de är alla självständiga och behöver inte lämna rapporter till någon, bara till den här chefen när de vill. Dom brukar i alla fall komma dit som gäster, behöver aldrig betala, sade torpeden och Denne Rauschers huvudkälla i polisförhören.

Förundersökningen från juni 2008 avslöjade riktigt att flera poliser var involverade i sexklubbsverksamheten.
Den polis som ansvarade för länskriminalens informatörsverksamhet fram till slutet av 2006, var redan från september 2005 ansvarig för sexklubbarna – parallellt med sitt arbete som polis.
Polischefen hade erbjudit de båda bröderna bakom sexklubben att bli polisinformatörer.
– Jag blev erbjuden lön för att vara det, jag kunde få upp till 100 000 kronor i månaden om jag ställde upp, uppgav torpeden, vars uppgifter nu ligger bakom drevet mot kungahuset.
I stället blev anställningsförhållandet det omvända. Ett anställningsavtal, daterat 29 september 2005 som polisen lade beslag på, visar att polischefen blev informationsansvarig för en av sexklubbarna från 1 oktober samma år, med en månadslön på 40 000 kronor.
Ytterligare en polis pekas ut i förundersökningen från 2008. Enligt en centralt placerad källa inom polisen handlar det om en svensk kriminalinspektör som tidigare dömts för tjänstefel, efter att i mars 2003 hämtat ut en av den utpekade serbiske gangsterledaren Milan Sevos närmaste män från Kronobergshäktet, där han satt häktad för grovt vapenbrott och inte fick ha någon kontakt med omvärlden.
Kriminalinspektören misstänks enligt Expressen också för att ha släppt ut en mördare från häktet för att träffa sina kamrater, så att de kunde ta hand om bytet från ett av Sveriges mest spektakulära rån – Arlandarånet i juli 2002 – där rånarna kom över 44 miljoner kronor i kontanter.
Polisens personalnämnd var oenig om mannen skulle få behålla sitt jobb som polis. Rikspolischefen Sten Heckscher blev den som fällde avgörandet och lät polisen fortsätta.

Förre justitieministern Thomas Bodström kan knytas till polisens informatörsverksamhet även på andra sätt. Den 28 april 2005 benådade han i egenskap av justitieminister den uppmärksammade polisinfiltratören Peter Rätz, som infiltrerat Bandidos och skötte deras kontakter med maffiagrupper i Baltikum.
Fängelsedomen för rån och försök till utpressning halverades av Bodström, och Peter Rätz fick därefter endast tillbringa sex månader på en specialavdelning på Gotland.
I nådesansökan avslöjades att Rätz jobbat i nio års tid för polisen med att infiltrera olika kriminella nätverk.
– Jag har bara tittat på de humanitära skälen, sade justitieminister Thomas Bodström till Expressen, när tidningen i september 2006 avslöjade benådningen och ville få justitieministerns kommentar kring det hemligstämplade ärendet på justitiedepartementet.

I mars 2006, när chefsåklagare Pär G Lindell skulle intervjua länspolismästare Carin Götblad i samband med sin utredning av polisens informatörsverksamhet, blev Lindell uppkallad till justitiedepartementet för samtal med expeditionschef Nils Öberg.
– Varför blev han uppkallad till Bodströms närmaste man? sade antikorruptionsåklagare Nils-Eric Schultz i Världen idag 2009.
– Jag har varit åklagare sedan 1977, jag har aldrig blivit uppkallad till justitiedepartementet. Och jag känner inte till någon kollega, och jag har ju trots allt jobbat med väldigt många åklagare. Så det är mycket som är konstigt kring justitiedepartementet när det gäller dessa frågor, sade Nils-Eric Schultz, och beskrev informatörsverksamheten som ett arv från tiden med Hans Holmér som länspolismästare.
– Under Holmérs tid hade polisen inte något större förtroende för åklagarna. Jag tänker på Palme-utredningen, där åklagarna tyckte att de inte fick agera på det sätt som de önskade, polisen tog för stort utrymme, sade Nils-Eric Schultz, som menade att den andan sedan levt kvar hos en mindre grupp poliser på länskriminalen i Stockholm:
– Det är där den här informatörsverksamheten har frodats, sade Nils-Eric Schultz och beskrev hur den nuvarande informatörsverksamheten infördes av Leif Jennekvist, när han kom från justitiedepartementet och blev länskriminalchef i mitten av 1990-talet.Kom Jennekvist med direktiven i fickan när han kom från justitiedepartementet och blev länskrimchef?
– Det är svårt att säga. En ny chef vill också sätta i gång med nya rutiner och departementet blir ju också imponerad av den statistik som presenteras. Det gäller ju kampen mot den organiserade brottsligheten. Och i det kriget tillåts lite av varje, påpekade Nils-Eric Schultz för Världen idag.

De skumma interiörerna i Deanne Rauschers båda böcker uppvisar alltså tydliga band till en hemlig underrättelsetjänst som kan knytas både till det socialdemokratiska partiet och till justitiedepartementet.
Huvudkällan i Deanne Rauschers senaste bok har i polisförhör beskrivit sina kopplingar till den före detta kommunistregimen i Serbien.
Utländska underrättelsetjänster, som i sin verksamhet använt sig av sexklubbar, spelar därmed en central roll i Deanne Rauschers båda böcker. I båda fallen handlar det om spionorganisationer med kopplingar till före detta Warsawapakten – samt ett polisetablissemang med förgreningar till justitiedepartementet och det socialdemokratiska partiet.
I boken "Makten, männen och mörkläggningen" beskriver Deanne Rauscher hur Bordellmamman Doris Hopp på 1970-talet samarbetade med personer på den polska ambassaden som pekats ut för spioneri för det kommunistiska östblocket.
Den polska ambassaden anlitade prostituerade i Doris Hopps stall, där dessutom flera kvinnor var polska medborgare.
Deanne Rauschers bok beskriver också hur informationssekreteraren på justitiedepartementet, Ebbe Carlsson, och den socialdemokratiske Säpochefen Hans Holmér, fick uppdraget att agera mörkläggare när verksamheten väl avslöjades.

Mörkläggningen av koppleriverksamheten engagerade så småningom flera tunga socialdemokratiska opinionsbildare och makthavare. Samma dag som Doris Hopp greps i maj 1976, ringde Ebbe Carlsson, informationssekreterare på justitiedepartementet, till polisens spaningschef och uppmanade dem att lägga locket på och i stället ägna sig åt andra, betydligt viktigare, saker.
På justitiedepartementet fungerade Ebbe Carlsson som ställföreträdande justitieminister, sade förre byråchefen på Säpo, Olof Frånstedt, i Deanne Rauschers bok om Bordellhärvan. En anledning till Ebbe Carlssons makt över justitieminister Lennart Geijer som nämns i boken, var hans kännedom om Geijers förhållande till prostituerade.
Redan i november 1970 hade polisen gripit en kvinnlig knarklangare som var prostituerad och som hade ett förhållande till landets justitieminister. Kvinnan hade kopplingar till den organiserade brottsligheten i Sverige.
Kriminalinspektör Morgan Svensson, engagerad sympatisör för Socialdemokraterna, sattes till chef för polisutredningen. Som överrock fick Svensson bland annat partikamraten Hans Holmér, Säpochef, som senare blev polismästare i Stockholm. Efter ett besök av Hans Holmér kom Morgan Svensson fram till slutsatsen att de namn på toppolitiker som nämndes i polisförhören var ovidkommande, skriver Deanne Rauscher.
I "Den motvillige monarken" har bokens huvudkälla kopplingar till underrättelsetjänsten för före detta kommunistregimen i Serbien.
Deanne Rauschers huvudkälla berättar i polisförhör att han sommaren år 2000 blev kidnappad i samband med en permission från ett svenskt fängelsestraff. Kidnapparna satte honom på en båt och utsatte honom för utpressning, de ville ha 500 000 D-mark.
– De ville att jag skulle sköta deras brottsliga verksamhet i Sverige. Det var jugoslaviska före detta kommunister, eller maffian, sade mannen i förundersökningen i samband med rättegången sommaren 2008.
– De sade att de skulle döda min familj. Jag får ringa ett samtal till Jugoslavien och de berättar exakt vad mina föräldrar, pappa och syster gör just då. De ber samtidigt om 500 000 D-mark, eller att jag skall fortsätta att begå brott för dem och betala till dem.
– Jag skulle ta emot rånare, ta emot knarklangare, förse dem med bostäder och kontakter så att deras affärer kan fungera. Det tog 64 dagar att få fram de där pengarna.
Enligt mannen ledde kidnappningen till att han fick kontakt med den polischef som han senare anställde som sexklubbsdirektör.

Deanne Rauscher känner väl till att hennes huvudkälla sagt att han haft kontakter med Serbiens före detta kommunistregim.
– Han är en intressant källa i vår bok. Jag läste i en tidningsartikel i Expressen att han satt i häktet och skickade ett brev med min bok om Bordelhärvan. Han tyckte om boken, blev upprörd över att unga flickor utnyttjades och sedan pratade jag med åklagaren som gav tillstånd. Så det var tack vare boken som vi möttes.
– Efter att jag träffat honom blev han satt på en säkerhetsavdelning. Jag blev jätteförvånad över att jag fick träffa honom så mycket.
– Jag kan personligen inte koppla honom till underrättelsetjänsten i Serbien, men jag känner till hans berättelse. Det där är ett jätteintressant perspektiv att gå vidare utifrån, säger Deanne Rauscher.

RUBEN AGNARSSON