Knutbyreflektioner

Torsdagens uppdrag på Uppsalauniversitet med bevakning av heldagsseminariet Med (själv)kritiskblick på Knutby – fem år efteråt var en speciell upplevelse.Jag tror inte att jag har suttit på ett så intressant, ochsamtidigt djupt berörande akademiskt seminarium tidigare.Nu efteråt kommer självklart tankarnakring vad man skulle ha inkluderat respektive utelämnat i denskrivna artikeln. Och mycket av det som sades var mycket intressantoch värt att gräva djupare i. Seminariet hade samlat ett flertalvänner och släktingar till Knutbymedlemmarna. Några av dem lätkänslorna och minnena tala. Sorgen över att inte få träffa sinanära och kära som befinner sig i Knutbykretsen var påtaglig.Ett tjugotal Knutbymedlemmar, däriblandföreståndaren Kim Vincent, hade också sökt sig tilluniversitetsalen och satt i publiken. Där fanns var mycketfrustration och upprördhet. Man upplevde att deras vittnesmål interäknades i forskarnas analys av gemenskapen. Vissa gånger hettadedet till. Tongångarna var då hårda och ordalagen skarpa. Främstgentemot de forskare som "uttalade sig om Knutby utan att ha besöktförsamlingen" samt att man "lyssnat på en lögnare ochmanipulatör som Helge Fossmo". Det väckte stor ilska hos vissa.Peter Gembäck markerade också mot förre pingstledaren Sten-GunnarHedin. Hans besök hade bara väckt avsky i församlingen. ProfessorEva Lundgrens arbete med bland annat "Knutbykoden" var "äckligt"och hon borde "skämmas för att vara Helge Fossmos förlängdaarm".Vad som slår mig nu i efterhand ärden totala avsaknaden på självkritik som de närvarandeKnutbyledarna faktiskt gav uttryck för. Till skillnad från dekyrkoledare som inledde dagen med att hävda miljöns betydelse förhur det kan gå så snett och ledarskapets ansvar, så pekades Fossmout som ensam ansvarig av samtliga Knutbymedlemmar. Det är märkligt.Även om man kan vara kritisk mot att professor Eva Lungren intebesökt församlingen, och låtit Fossmo komma till tals, visade honanteckningar gjorda av den mördade Alexandra Fossmo, som talade sitttydliga språk: Hierarkin i församlingen var Jesus, Tirsa (ÅsaWaldau) och Helge, i nedstigande ordning.Kim Wincent försvarade ledarskapet medatt man hade ställt sina platser till förfogande, men att 100 % avmedlemmarna ville i en sluten omröstning ha kvar dem. Sten-GunnarHedin var snabb med att konstatera att 100 % samsyn bara existerar idiktaturer. Hedins upprepade också sitt erbjudande om samtal dåWincent undrade vad man skulle göra för att få upprättelse.Ledarskapet, inklusive Åsa Waldau, var välkomna med sittlärodokument. Ännu har man dock inte nappat på erbjudandet, såvitt jag vet.Vissa gånger landade försvaret förKnutby i att det handlade om religionsfrihet – får jag tro påGud, frågade en medlem - vilket var konstigt. Religionsfriheten varinte ens ämne för diskussion under seminariet. Diskussionenhandlade om en skadlig miljö med dominant och manipulativtledarskap. Psykoterapeuten Rigmor Robèrt var också tydlig medKnutbyförsamlingen borde vara mer självkritiska för att ses somtrovärdiga. Och så är det. Vad har Knutby egentligen att förlorapå att vara lite mer självkritiska?