Från Christianias flum till färdig examen

När Dan Damsgård berättar om åren på en schweiz-isk privatskola och dyra presenter som kantade uppväxten, är det svårt att se att han som 20-någonting drog runt i Köpenhamn som prostituerad knarkare. Men när han nämner om de ständigt nya adresserna och i förbigående berör sin mors psykiska sjukdom och de övergrepp hon utsatte honom för, växer en annan bild fram. En bild av en pojke med ”nervösa besvär” som ingen förstod sig på. När han som tioåring drack sig full upplevde han för första gången hur ångesten lämnade honom. Det gick inte lång tid förrän han rökte hasch för att uppnå samma resultat.

Och där sattes livet på ett sluttande plan, där drickandet och knarkandet eskalerade. Som sjuttonåring kom insikten att han var i desperat behov av hjälp. Mitt i natten kom han till St Claes i Lund och drog till med vilka historier som helst för att få vård.
– Jag sa att jag var hög på LSD och hörde röster, trots att jag aldrig någonsin tagit det. Jag blev omhändertagen för psykos och på den slutna avdelningen lärde jag allt jag inte redan visste från de andra narkomanerna, säger han och drar fingrarna genom sitt redan spretiga hår.

Under ett par år kuskade han runt i södra Sverige och kastade sedan väskan över axeln och flyttade till Köpenhamn. I Christiania fanns obegränsad tillgång till droger och han varvade hårda perioder med avgiftningskliniker. Visst hände det att han lyckades bygga upp en hållbar tillvaro. Men varje gång slutade det med ett raserat tändstickshus. Hans första äktenskap slutade i skilsmässa och inte heller den socialsekreterare han var tillsammans med i flera år orkade med den destruktiva tillvaron.
– 500 kronor gick givetvis till droger och inte till mat, säger han och rycker på ena axeln som för att säga att det i längden blev ohållbart.

Även om han ständigt var utan pengar begick han aldrig brott för att få tag i narkotika. För att tjäna pengar sålde han egenmålade tavlor och langade droger. Och som bonus fick han alltid en del av det knark som såldes vidare. Han beskriver livet på gatan som hårt och en ständig utsatthet för andras godtycken. Efter en extra tung period gick han med på ytterligare en behandlingsomgång. På hemmet mötte han Yvonne och blev blixtförälskad. Efter ett tag blev hon utslussad i ett boende och Dan Damsgård kom dit på fika och de blev ett par.

Men behandlingen fungerade inte alls. Ingen av dem orkade fler duster och kom överens om att knarka ihjäl sig. Yvonne lyckades nästan och hamnade på sjukhus. Dan blev förtvivlad och tog allt som fanns i närheten och visste att kroppen skulle ge upp. Orken rann ur honom och han föll omkull. Utan att han knappt visste om det själv, formade han ord till en Gud han inte trodde på och undrade om han kunde hjälpa till. I utbyte lovade han att tjäna den okände Guden livet ut.

Knappt en kvart senare stod några representanter från ett kristet behandlingshem på trappan. De fick honom inlagd på sjukhus. Efter utskrivning och påbörjad behandling vid LP-verksamheten började han fundera på om det verkligen fanns någon som hjälpt honom. Och om det verkligen var så, borde han inte då försöka uppfylla sitt löfte?
– Jag gick till kyrkan och döpte mig kort därpå. Men när jag berättade för Yvonne att jag blivit kristen tyckte hon att jag skulle lämna henne i fred med det där svamlet. Men jag var överlycklig och behandlingen började bita på mig.
Trots sin avighet följde hon med på ett par träffar och gick till sin förvåning fram till förbön. Det fanns ju inget att förlora, resonerade hon. Och när de bad kände hon en strålande värme från huvud till fötter.

Det har gått nästan nio år sedan våren där allt ändrade sig. Dan Damsgård har tagit en beteendevetarexamen, de har gjort en skuldsanering och han har både körkort och bil. De har lämnat Blekinge och bor nu för tiden i småländska Virserum, ett tiotal mil in i skogen från östkusten. Där fick han arbete på ett behandlingshem för psykiskt sjuka narkomaner. Parallellt läser han kurser som så småningom kommer att mynna ut i en psykoterapeututbildning.

Ett par dagar efter intervjun sker fotograferingen. Innan han lutar sig mot staketet visar han runt i det gula huset som vetter mot åkrarna. Både han och Yvonne drömmer om ett familjehem och redan nu står rum redo för att kunna ta emot klienter. Förhoppningen är att ha runt tio personer boendes hos dem som en del i att bli utslussad från behandlingshem till samhället.
– Varför vi gör det här? För att vi själva har gått igenom alla former av behandling, men vi blev nyktra och drogfria först när Gud kom in i bilden. Utan honom hade vi knarkat ihjäl oss för 20 år sedan.