Framtiden är svårtydd

I förra månaden kom beskedet från Riksbanken om att de låter styrräntan ligga kvar på rekordlåga 0,25 procent. Samtidigt bekräftade banken sin tidigare prognos om att den med största sannolikhet kommer att börja höja räntan under sommaren. Förväntningar om ökad aktivitet i ekonomin med bland annat stigande sysselsättning innebär ökat inflationstryck som Riksbaken måste parera med högre ränta. I början av 2013, alltså om två och ett halvt år, antas den så kallade reporäntan ligga på 4 procent, det vill säga 3,75 procentenheter över dagens nivå.
Då reporäntan styr bankernas in- och utlåningsräntor samt rörliga boräntor så innebär en höjning i den storleksordningen höjda räntekostnader för låntagare. Tidningarnas ekonomisidor kom med beräkningar som visade att ett hushåll med ett bolån på exempelvis 1 miljon kronor kommer att se sina räntekostnader öka med omkring 50 000 kronor per år.

Saken är bara den att Riksbankens prognosmakare, i likhet med alla andra ekonomiska bedömare, i själva verket inte har en aning om vad räntan verkligen kommer att ligga på om två och ett halvt år, ja inte om ett år heller. Det handlar om prognoser och antagande, och bör också tas som sådana.
Och den som roar sig med att titta bakåt i tiden kan konstatera att Rikbankens prognoser inte varit särskilt träffsäkra. För knappt två år sedan, sommaren 2008, strax innan finanskrisen briserade på allvar, trodde Riksbanken att reporäntan skulle ligga kring 4,6 procent två år senare, alltså i dag. Att den skulle ligga på 0,25 procent, som ju blev utfallet, låg inte ens inom prognosens osäkerhetsintervall. Andra tidsjämförelser visar samma mönster; ständiga prognosmissar och därmed prognosjusteringar.

Anledningen till det är i sin tur svårigheter att förutspå den framtida inflationen. Målet för Riksbankens penningpolitik är att hålla inflationen på en stabil och förhållandevis låg nivå, närmare bestämt 2 procent, och inflationsprognoserna styr därmed i sin tur förväntningar om den framtida räntan. Visar prognoserna på en framtida inflationstakt över målet behövs således en högre ränta, och tvärtom om prognoserna indikerar en inflation under målet. Prognoserna när det gäller inflationen uppvisar emellertid samma mönster som prognoserna över reporäntan; ständiga missar och därmed ständiga justeringar. Inflationsprognoserna är mest att likna vid kvalificerade gissningar. Att inflationsmålet missas är därför inte ovanligt.

Riksbankens ekonomer är naturligtvis inte sämre än andra, snarare tvärtom, utan vad det handlar om är att det nära nog omöjligt att förutse inflationen på ett till två års sikt. Inflationen påverkas av en rad olika faktorer, och i en allt mer global ekonomi ändras dessa faktorer ständigt och jämt. En utländsk bank som går omkull, en naturkatastrof eller som nu den ekonomiska krisen i flera EU-länder kan i ett slag omkullkasta alla prognoser om den framtida inflationsutvecklingen.
Så bli inte alltför överraskad om Riksbanken inom kort reviderar sin inflationsprognos och därmed sina antaganden om den framtida räntan. Att räntan höjs inom kort är vad många tror, men ingen som vet. Inte ens Riksbanken själv, som ju är den som bestämmer reporäntan. Snart kanske tidningarnas ekonomisidor måste göra nya beräkningar om hushållens framtida räntekostnader.

Pär Krause
par-krause@varldenidag.se